...
Jag hatar min lägenhet. Jag hatar alla ljud och kylan. Jag hatar att bo här. Jag hatar det mesta med "här".
Behov av vila
Jag var sjuk flera dagar förra veckan men gick till jobb ändå. Dels på grund av att jag annars hade dött av tristess och dels för att som PTPare har jag endast 10 dagar tillgodo att vara sjuk på för att mitt PTPår ska räknas som genomfört. Jag gick till jobb trots megaförkylning, svag i kroppen och hosta som gjorde att hela bröstkorgen blev öm.
Nu är jag mycket mindre sjuk, lite snuvig och lätt hosta, men jag är så otroligt trött och energilös. Hela kroppen har energibrist, jag har yrsel och svaghetskänlsor. Så igår stannade jag hemma från jobb, jag sov i stort sett hela dagen. Till och från. Och jag var lika trött och yr varje gång jag vaknade. Valde att stanna hemma även idag. Idag känns det något bättre. Har inte samma sömnbehov utan klarar av att hålla mig vaken. Imorgon ska jag tillbaka till jobb. Men shit, det här med energi... Hur gör man?
Jag har planer i Skåne (jag veckopendlar ju) tre helger i rad. Jag vet att jag blir trött av pendlingen även om själva åkandet inte är så jobbigt. Särskilt inte nu när jag har bil och kan köra fram och tillbaka. Det tar mycket mindre tid och är mycket skönare än att åka kollektivt. Men det tar på krafterna ändå. Nu är frågan om jag borde satsa på att vara kvar helgen som kommer så att jag orkar pendla de andra helgerna eller om jag kan räkna dessa två dagar som vila som gör att jag kommer orka ändå. För att hindra att jag ska stanna hemma från jobb på vardagar så måste jag vila vissa helger och stanna hemma när jag är sjuk istället för att köra all in tills jag inte fixar det mer.
Äh. Jag får se hur jag känner på fredag. Kanske väljer att stanna ändå.
Nu ska jag försököa läsa lite skönlitteratur.
Hemligt
Det är svårt att blogga när ens bloggstil är att skriva om det som hänt under dagen och det som hänt under dagen är sådant som är hemligt på grund av sekretess och grejer. Jag hade velat dela med mig av tankar kring de patienter jag träffar på jobbet men det kan jag ju inte göra. Känner inte egentligen att jag har ett egentligt behov av det men det är intressant och det väcker en del tankar. Får hålla de för mig själv. Eller prata om det i samtal som gör att det jag säger försvinner samma stund som de lämnat mig. Inget spraras, inget bevis kvarstår.
Det är inte bra nu..
Jag har så jävla ont i min tand (eller tandkött?) från när jag fick tanden utdragen i onsdag. Det har gått fem dagar. Och jag har så jävla fruktansvärt förfärligt jävla ont. Jag vill gråta.
Det enda som hjälper är paracetamol + ibuprofen men då får jag så jävla ont i magen. Har i för sig hellre ont i magen än ont i käften för det är så mycket värre men min kropp behöver eventuellt vila från kemiska tabletter.
Fan. Allt känns skit just nu. Vill gråta. Känns som att det syns på mig utåt. Som att man ser på mig att jag är supernedstämd och ledsen och inte orkar. Vet ej hur jag ska palla vara på jobb i nio timmar imorgon och behöva vara social. Ska sitta två timmar med psykologerna och sen två timmar på rond och där emellan försöka göra något vettigt och produktivt på jobb. Men kan inte fokusera på någonting.
Har jätteont, är trött, utmattad, nedstämd, ledsen, orkar ej fixa mat, sover dåligt, vaknar ledsen, känner mig ensam, osv. osv.
Är orolig för eventuellt ha magkatarr. Om det inte är värktabletterna som ger mig magont så är det magkatarr.. det orkar jag inte. Känns som om jag aldrig mår bra, har så jävla mycket problem hela tiden. Är det inte det ena så är det det andra. Helst fyra saker samtidigt.
Och så tillhör jag ingen psykiatri, tillhör inget vårdenhet, vet ej vem jag ska prata med för att få råd om mediciner, få utskrivet ADHD-medicin, få hjälp och stöd. Allt känns oklart. När jag väl får en enhet att tillhöra kommer den ligga långt bort och jag kommer aldrig ha tid att gå dit..
Jag vet inte hur jag ska klara av att leva. Känns som om jag inte fixar det. Måste skaffa en bil. Bor för långt bort från allt för att kunna klara mig utan bil. Det var då jävla fucking dumt av mig att tro att jag skulle fixa detta utan bil. Så jävla dumt..
Ja. Dagens raljerande.
Det enda som hjälper är paracetamol + ibuprofen men då får jag så jävla ont i magen. Har i för sig hellre ont i magen än ont i käften för det är så mycket värre men min kropp behöver eventuellt vila från kemiska tabletter.
Fan. Allt känns skit just nu. Vill gråta. Känns som att det syns på mig utåt. Som att man ser på mig att jag är supernedstämd och ledsen och inte orkar. Vet ej hur jag ska palla vara på jobb i nio timmar imorgon och behöva vara social. Ska sitta två timmar med psykologerna och sen två timmar på rond och där emellan försöka göra något vettigt och produktivt på jobb. Men kan inte fokusera på någonting.
Har jätteont, är trött, utmattad, nedstämd, ledsen, orkar ej fixa mat, sover dåligt, vaknar ledsen, känner mig ensam, osv. osv.
Är orolig för eventuellt ha magkatarr. Om det inte är värktabletterna som ger mig magont så är det magkatarr.. det orkar jag inte. Känns som om jag aldrig mår bra, har så jävla mycket problem hela tiden. Är det inte det ena så är det det andra. Helst fyra saker samtidigt.
Och så tillhör jag ingen psykiatri, tillhör inget vårdenhet, vet ej vem jag ska prata med för att få råd om mediciner, få utskrivet ADHD-medicin, få hjälp och stöd. Allt känns oklart. När jag väl får en enhet att tillhöra kommer den ligga långt bort och jag kommer aldrig ha tid att gå dit..
Jag vet inte hur jag ska klara av att leva. Känns som om jag inte fixar det. Måste skaffa en bil. Bor för långt bort från allt för att kunna klara mig utan bil. Det var då jävla fucking dumt av mig att tro att jag skulle fixa detta utan bil. Så jävla dumt..
Ja. Dagens raljerande.
Ahhhh #\+~•]#<_!
Gaaaah!! Min rage mot Capio psykiatri är inte nådig just nu. De har gjort mitt liv svårare istället för enklare. Trögare människa får man fan leta efter. Det är inte okej att en person som är kontaktperson till en patient med ADHD inte kan svara upp för dens behov. Okej om behovet är svårt eller stort men hur svår är det att skriva en fucking jävla remiss med korrekt och tillräcklig information när patienten själv gett en utförlig beskrivning vid minst två tillfällen.
När de frågar om patienterna känner att de fått känna sig delaktiga i sin vårdplanering är mitt svar JA eftersom jag fucking fått göra allting själv. Jag känner mig delaktig men ensam. Kontaktpersonen är för fan inkompetent. Jag är inte den som brukar lacka eller känna mig felbehandlad eller tycka att människor inte kan sköta sitt jobb. Tvärtom har jag massa förståelse. Men nu var det droppen. Ska bli så skönt att bli av med den personen. Jävla idiot är hon. Och verksamheten. Blä!
Triggande inlägg: Självskada.
Idag frågade en på mitt jobb, en i maktposition, om jag har självskadat någongång. Frågan kom efter en diskussion om gårdagens Uppdrag granskning som hade ett reportage om självskadande tjejer som togs in på Rättspsykiatrin i Växjö och vårdades på samma avdelningar som personer som begått grova brott. I reportaget hade de nämnt att femtio procent av alla tjejer har någon gång självskadat i sitt liv. Så han frågar mig om jag har gjort det. Jag blev paff och trodde av någon anledning att vi skojade så jag sa ja. Tänkte "höhö"-a och skoja bort det men rätt vad det är så sitter jag där och förklarar hur jag var en självskadande person i min ungdom. Hur jag skar mig tre gånger om dagen i flera månader, hur jag gjort, vad jag kände, hur det började. Vi pratade väldigt lättsamt om det, som om det var det mest normala i världen. Han sa något om att det kan ses positivt då jag kan förstå dessa personer på ett annat sätt än han kan göra som "bara" fått höra av andra hur det är och hur det känns.
I slutet på samtalet nämde jag att det var väldigt lustigt hur han ställde den där frågan som faktiskt är väldigt personlig. Jag sa att jag blev lite paff och att jag framför allt reagerade på hur den ställdes. Jag förklarade också att jag inte har tänkt på att jag själv varit en självskadande tjej förrän igår när jag såg reportaget och nu när han frågade om det. Alla som känner mig idag kan intyga om hur jag känner inför blod (min kropp blir svag bara nu när jag skriver ordet och jag vill typ gråta av inbillad smärta i armarna) och öppna sår. Trots det har jag en gång i tiden aktivt skurit mig med rakblad, ytliga men ack så svidande sår, tre gånger om dagen när det var som mest regelbundet. Det är bara för sjukt. Troligtvis därifrån jag fått min blodfobi, men ändå helt sjuk. Usch. Så ont jag hade på insidan att jag kunde göra en sån sak på utsidan.
Min kompis D var i samma rum, eftersom vi satt och arbetade ihop. Han sa efteråt att han var imponerad över hur jag lyckades berätta om det här med det lugn jag ändå hade och hur han själv inte hade vetat hur han skulle hantera att få en sådan fråga. När jag tänker på det i efterhand tycker jag att det är helt sjukt att den frågan ställdes. Även om jag inte alls tror att han menade något illa och även om jag tycker att han verkar väldigt empatisk och omtänksam så är han i en maktposition. Oavsett om jag vill eller inte vill berätta om den delen av mitt liv så är det väldigt svårt att ljuga och jag hade väl egentligen inget val. I alla fall inte särskilt lång betänketid på ifall jag ville eller inte ville berätta. Det är inte så att jag ångrar mig eller har ångest för att jag berättade det, jag bryr mig faktiskt inte nämnvärt. Jag är väldigt öppen av mig, på gott och ont. Jag önskar att jag var mindre öppen men jag har svårt för det och tycker på det stora hela att det är positivt att vara öppen. Men inte inför allt och alla kanske. Märkligt också hur han ställde den frågan till mig och endast mig. Men inte till D. Antagligen för att D är en kille och jag är en tjej. Eller en man och en kvinna. Frågan ställdes till mig som kvinna men ställdes inte till honom på grund av att han är en man. Och alla vet ju att män självskadar inte..
Nä. Nu går ögonen i kors. Måste sova.
Börjat jobba
Puuh!
Jag levde utan tv och utan internet på dator i fyra veckor. Det är helt okej utan tv och det funkade bra utan internet på datorn också tack vare att man har internet på mobilen. Annars hade jag varit totalt isolerad från omvärlden. Att titta på paradise hotel på sin mobil är inget att rekomendera. Minsta lilla förlust av teckning leder till att en måste starta om avsnittet med alla jävla reklampauser. En kväll tog det mig 2 timmar att se ett avsnitt på 50 minuter. Bah! Men nu har jag dator med internet! Woop woop.
Jag har börjat jobba. Det går bra. Idag hade jag dock en sugig dag. Den började sugig och den var sugig rätt länge. Blev glad när jag såg min kompis D och kom och tänka på hur han rullade hem en gång.
Jag har börjat jobba. Det går bra. Idag hade jag dock en sugig dag. Den började sugig och den var sugig rätt länge. Blev glad när jag såg min kompis D och kom och tänka på hur han rullade hem en gång.
Hej
Det var länge sen. Men nu känner jag ett behov av dig igen. Tror jag. Hej kära dagbok. Idag är jag nedstämd. Igen. Känns som att det är mitt nya normaltillstånd. Kan inte skriva så mycket just nu, svärföräldrarna kom just hem till oss. De ska hjälpa oss med flytten imorgon. Det ska bli jätteskönt när flytten och flyttstädet är över.
Ser fram emot att packa upp allting och komma i ordning i nya lägenheten. Ser inte fram emot att bo ensam i en annan stad än min man och köra veckopendling. Men det är en annan historia.
Vi hörs i dagarna.
Ineffektiv, svettigt och blää
Jag är inte människa. Inte idag, inte igår, inte på några dagar. Jag lever i en bubbla där jag andas plugg, x-jobb, ångest. Jag lever i svett och fettigt hår, spänningar i tandköttet och svullna armar (?). Spänningar i axlar också. Tror att mitt skrivbord är för högt för mig alternativt är stolen för låg. Tror att mycket av min smärta beror på ergonomiska brister. Den som ändå hade en arbetsterapeut med fri tillgång till verktyg och tillbehör. Ibland går det framåt och smidigt med skrivandet och jag är glad. Ibland går det extremt segt, ingenting är bra och jag är bitter. Idag har varit en väldigt seg dag. Inte på samma sätt som den var seg i förrigår då jag ingenting fick gjort, då jag låg i sängen med mensvärk och hopplöshetskänslor och dagen bara for iväg. Nej, idag har jag suttit och varit aktiv med skolarbete hela dagen, flera timmar i sträck, men det har gått så.jävla.segt.och min hjärna har bara fungerat stundvis. Det har tagit mig exakt hela dagen att skriva två A4 med 1,5 radavstånd. Det hade varit super om det var kvalitet. Det är det inte. Det är värdelöst dåligt för att ha tagit en hel jävla dag. En hel dag. Kl 18 tänkte jag att "nej men nu måste jag avsluta skiten, SKÄRPNiNG" och skulle bara fixa det sista. En dag då hjärnan fungerar hade det tagit en timme. Jag blev klar NU. Kl 00.30. Jag har glömt tid och rum och mobil och internet och sociala livet. Och ändå varit så jävla ineffektiv. Skit också. Ibland vill jag bara inte vara jag. Hoppas på en bättre dag imorgon.
Tråkmail
Typiskt. Jag fick svar från jobbet jag sökt i Höör som jag jättegärna vill ha.
"Tack för din ansökan.
Vi håller nu på med intervjuer. Vi får se vad de leder till, innan vi bestämmer oss för att eventuellt träffa fler sökanden."
Jag tolkar det som att de bestämt sig för ett antal intervjuer och att det kommer högst troligt bli en av dem. Man väntar liksom inte hundra år med att anställa någon/ta emot massa intervjuer som tar tid och engagemang, i onödan.
Suck.
Får söka vidare. Vad tråkigt det är att söka jobb och inte få det. Ännu tråkigare när man inte ens får gensvar alls.
"Tack för din ansökan.
Vi håller nu på med intervjuer. Vi får se vad de leder till, innan vi bestämmer oss för att eventuellt träffa fler sökanden."
Jag tolkar det som att de bestämt sig för ett antal intervjuer och att det kommer högst troligt bli en av dem. Man väntar liksom inte hundra år med att anställa någon/ta emot massa intervjuer som tar tid och engagemang, i onödan.
Suck.
Får söka vidare. Vad tråkigt det är att söka jobb och inte få det. Ännu tråkigare när man inte ens får gensvar alls.
Ah!
Ja men förstås. Haha. Min enorma smärta i axlarna berodde på träningsvärk. Vi storhandlade på Hemköp igår och var hem påsarna. Det är inte långt men jag fick så ont för att de var så tunga. För mig i alla fall. Haha.
// Klenis
Smärta
Jag har så sjukt ont i mina axlar. De är så fruktansvärt ömma att jag inte ens kan bli masserad. Knappt smekt.
Undrar varför jag spänner mig så mycket. Är jag orolig? Stressad? Sover jag fel? Behöver jag en bättre kudde? Är det tanden som gör att jag spänner mig för att slippa känna tandvärk?
Vad jag vet mår jag okej. Dock rör jag mig väldigt lite och sitter eller ligger eller sittligger i antingen sängen eller soffan. Idag satt jag ute i solen och läste en timme. Behövde D-vitamin (eller va det nu är för bokstavsvitamin solen ger) och det gjorde mig gott tror jag.
Har dessutom fått plugg gjort. Så förutom smärtan är detta en bättre dag än igår.
Jag ska jobba ikväll. Just nu känner jag inte alls för det. Jag blir dock alltid glad när jag är på jobb så det gör mig nog gott att gå dit ändå. Kanske. Jag behöver ändå byta miljö och komma ifrån min isolering.
Undrar varför jag spänner mig så mycket. Är jag orolig? Stressad? Sover jag fel? Behöver jag en bättre kudde? Är det tanden som gör att jag spänner mig för att slippa känna tandvärk?
Vad jag vet mår jag okej. Dock rör jag mig väldigt lite och sitter eller ligger eller sittligger i antingen sängen eller soffan. Idag satt jag ute i solen och läste en timme. Behövde D-vitamin (eller va det nu är för bokstavsvitamin solen ger) och det gjorde mig gott tror jag.
Har dessutom fått plugg gjort. Så förutom smärtan är detta en bättre dag än igår.
Jag ska jobba ikväll. Just nu känner jag inte alls för det. Jag blir dock alltid glad när jag är på jobb så det gör mig nog gott att gå dit ändå. Kanske. Jag behöver ändå byta miljö och komma ifrån min isolering.
Inte bra men lite bättre.
Har fått lite skolarbete gjort.
Nu ska jag gå och lägga mig. Äntligen. God natt.
Har fått lite skolarbete gjort.
Nu ska jag gå och lägga mig. Äntligen. God natt.
Mående; piss
Senaste dagarna har jag varit i ett likgiltigt jag-skiter-i-allt-och-bryr-mig-inte-om-något-mode och varit deppig. Jag vaknar på dåligt humör och orkar inte göra något. Orkar inte prata med någon, orkar inte träffa någon, vill bara isolera mig. Helst vill jag inte lämna sängen över huvudtaget men gör det ändå. Mest för att det är jobbigt att ligga ner för länge. Jag får ont. Men också för att jag vill inte ligga kvar i sängen för mycket eftersom den ska förknippas med att "sova" endast.
Jag känner att jag inte har tid till jobbsökande och skoluppgifter jag ligger efter med eftersom jag har så mycket med xjobbet nu men sanningen är att jag har all tid i världen, jag har bara ingen lust. Jag känner mig inte ens stressad trots att det egentligen är det jag är. Hade jag varit stressad hade jag kunnat använda stressen och ångsten till att vara effektiv. För det är så jag fungerar under stress. Istället är jag bara superlikgiltig och energilös. Till och med nu i skrivandets stund har jag svårt att hålla ögonen öppna. De svider. Jag vill bara gå och lägga mig igen.
Idag ska jag dock skatta de två sista filmerna och kontrollera en sista och sen är vi klara med den delen av arbetet. Ah! Så jävla skönt! Inte för att nästa fas av arbetet är lätt och roligt men det är i alla fall någonting annat än det här och det känns så skönt för nu är jag så jävla trött på skattningsmomentet.
Nä. Jag måste nog ut på en promenad. Jag behöver nog komma ut och få lite frisk luft och energi. Inaktivitet föder inaktivitet och aktivitet skapar energi. Så. Måste komma ut. Liten sväng i alla fall. Jag får ändå ingenting gjort. Ingen skattning, inget jobbsök, ingenting. Suck.
Kom just på att det kan vara biologisk jävla pms skit. Mensen ska ju komma om sex dar eller så. Ja. Ännumersuck!
Jag är så jävla trött på privatiseringen.
Jag är inte särskilt insatt i politiska frågor och jag hade inga särskilda åsikter om privatiseringen förrut. Jag tänkte eventuellt till och med att det kan vara en bra sak och jag vill verkligen rösta på att småföretagare ska få bättre villkor än storföretagen för att det idag är så svårt att vara en småföretagare. Jag har dock kommit fram till att jag är helt och hållet emot privatiseringen när det gäller Hälsa och sjukvård, utbildning och medicin. Jag är rent ut sagt förbannad.
Det är old news nu men det gör mig så jävla arg att en förskola som tar hand om små barn ger små barn knäckemackor och vatten till lunch och dessutom kallar sig Hälsans Förskola. När jag läste att Hälsans förskola ger barn dålig mat trodde jag att det handlade om att de inte har pengar och det är förfärligt i sig. Men tydligen är det så att Hälsans förskola HAR pengar men vill TJÄNA pengar och DÄRFÖR ger dålig mat. De vill tjäna stora summor och drar in på barnens MAT!! För att gå i MEGAVINST!
Capio psykiatri behandlar sina patienter (läs; mig) som en pinne i systemet och har sönderstressad personal som är så stressade att de inte vågar ge meddelande åt sekreteraren eftersom hen är så stressad att hen skäller ut dem då. De (förmodligen inte alla Capio psykiatri men åtminstone de två jag känner till) har 15-20mins stående lunch. De dubbelbokar patienter ibland för att de vet att vissa avbokar. De stressar så mycket att en klasskamrat som skulle göra sin praktik där blev sjukskriven efter EN VECKA och måste gå kursen nästa år istället.. och nu läser jag att de gått i vinst med 221 miljoner kr efter en omsättning på 2,4 miljarder kronor. Bra för alla VD:s, dåligt för personalen, dåligt för patienterna.
För att inte tala om hur fruktansvärt irriterande det är när en går in på ett apoteket för att hämta ut medicin och DE INTE HAR DEN INNE för att de istället har fyllt upp sina jävla hyllor med smink, nagellack, ansiktskrämer, smycken och annat utseendefixerat skit istället för MEDICIN!!
Nä..
Jag var eventuellt för privatiseringen men nu är jag så jävla fruktansvärt mycket emot. Människor kan inte hantera privatiseringen. Människor är giriga. Privatiseringen har inte lett till bättre vård. Det har lett till sämre vård, stressad personal och ökade klyftor gällande lönefrågan mellan kön..
Obs. Det sista har jag absolut ingen som helst fakta på men jag tror att det är en kvalificerad gissning som är sann.
Materialist
Nej nu har jag ingen koll på pengar. Jag bara slösar känns det som. Samtidigt som jag dreglar över ännu mer saker jag vill ha. Jag vill ha en Iphone 5S guld och jag vill ha en Mac Book Air. Min nuvarande telefon fungerar hur bra som helst så en ny telefon behöver jag inte men 5S är så fin. Där emot behöver jag förmodligen en ny dator ganska snart. Inte nu, men inom ett halvår kanske.
Den jag har nu är långsam trots omformatering och den låter som en damsugare. Dessutom tungt som satan men jag ska ändå inte gå i skolan länge till så jag behöver kanske inte en mycket lättare dator ändå. Har ändå inte råd med en Book Air nu. Egentligen vill jag inte heller gå över till produkter som tvingar mig köpa fler av samma märke för enkla saker. Men är de så jävla nice och fina så är det kanske.
Tills vidare får jag nöja mig med en ny epilator och en (äntligen) sänggavel:
Ihhhh
JAG HAR PRECIS SKICKAT IVÄG MIN ALLRA FÖRSTA JOBBANSÖKAN. AHHH!!
Visserligen till en tjänst som inte ens är PTP-tjänst men äh.. SPÄNNANDE!!
Visserligen till en tjänst som inte ens är PTP-tjänst men äh.. SPÄNNANDE!!
X
KORS I TAKET.
JAG HAR SKRIVIT ETT CV.
Nu är det "bara" personliga brevet som ska skapas och sen är jag redo att söka jobb.
KORS!
JAG HAR SKRIVIT ETT CV.
Nu är det "bara" personliga brevet som ska skapas och sen är jag redo att söka jobb.
KORS!
Kvinnodagen
Idag är det internationella kvinnodagen. Vissa är upprörda och säger att det är orättvist att det inte finns en internationell mansdag, fastän att det visst finns det. Vissa har accepterat det och gratulerar kvinnor på deras kvinnodag som att det är en morsdag. Några som ser att vissa gratulerar kvinnor, blir superduperupprörda och de sprider runt inlägg som säger typ "Jo, ja grattis till lägre lön, högre risk för våldtäkt, ätstörningar, att inte värderas lika högt som män. Stort grattis till att ha föds till kvinna som anses vara lägre än män" ungefär.
Jag förstår att kvinnodagen inte finns för att vi ska gratulera varandra. Jag förstår att kvinnodagen finns för att vi ska uppmärksamma kvinnor och kvinnors rättigheter i världen. Kanske för att göra någonting för kvinnor som har det riktigt kasst eller för att höja kvinnor som har det bra men som inte fått lika mycket uppskattning som likvärdiga män. Ungefär.
Men jag måste faktiskt säga att jag blir fundersam över varför kvinnor blir så arga på dem som gratulerar oss. Jag menar, de har uppenbarligen missuppfattat syftet med dagen men de är ändå för den och accepterar den istället för att bli arga. De menar med all vänlighet att gratta oss, de uppmärksammar oss och tycker att vi är så fantastiska att vi förtjänar ett "grattis" på dagen som ska gå åt att skänka kvinnor en tanke, omtanke och uppmärksamhet. De säger inte "gå tillbaka till köket, du lägre stående ras". De säger "Woohoo, kvinnodag för fantastiska kvinnor, grattis".
Jag blir mer upprörd över de som blir upprörda över att de inte fått blommor av sin man eller som inte firar dagen som om det vore alla hjärtans dag. Överhuvudtaget låter det konstigt med att "fira" kvinnodagen. Så länge "firandet" inte är att lyssna på kvinnor, föreläsning om "kvinnofrågor" eller något annat som har med kvinnosituationen i världen att göra.
Jag ska själv inte fira den. Jag kommer i ärlighetens namn inte göra något särsklit, ska bara jobba hela dagen. Men jag tänker inte bli upprörd på de som grattar oss trots att grattis inte riktigt passar in. Jag tänker snarare typ argumentera med alla som vill om varför vi behöver en kvinnodag ♥. Feminism och genusämnen dyker ofta upp på mitt jobb så det är nog inte så svårt.
Böcker
Jag älskar att läsa böcker och gör det ändå allt för sällan. Något jag älskar mer än att läsa böcker är att köpa dem. Älskar att gå runt i bokbutik och läsa på baksidan och bli intresserad, älskar att sitta framför dator på Bokus eller Adlibris och klicka mig omkring. Älskar att googla på boktips och bok som fick mig att gråta eller bok som fick mig att skratta o.s.v. Älskar att låna böcker, älskar att vara i bibliotek och bara se mig omkring.
Jag har lovat att inte köpa fler böcker nu för jag måste faktiskt läsa dem jag har köpt och dem jag har lånat om så pass många ggr att jag inte får lov att låna om de igen utan att först visa upp de på biblan (alltså tio ggr) och ändå har jag inte läst dem. Jag har en lista med böcker som andra rekommenderat och som jag sagt att jag ska läsa men har ännu inte läst.
Fram till ganska nyligen läste jag mest Verklighetsbaserad eller Sanna historier men det är helt enkelt för jobbigt nu. Så nu läser jag mest skönlitterärt. Nu klickade jag precis hem fyra böcker till. En av de har jag faktiskt läst lite mindre än halva på för flera flera år sen och en av de har jag läst ut men älskade så mycket att jag vill ha den i min bokhylla.
av Jorge Bucay
är en bok som jag läste lite av för många år sen. Jag visste ingenting om boken utan plockade bara upp den på biblioteket i Alingsås och började läsa. Jag älskade den men fick lämna tillbaka den långt innan jag hann läsa ut den och den blev det aldrig av att jag köpte det. Jag har köpt den nu. Det handlar om en kille som är lite vilsen i livet och söker sig till en terapeut som använder sig av berättelser, sagor och myter för att få fram en poäng. Det är alltså verklighet och sagor i ett.
Jag minns så väl en av berättelserna som terapeuten berättade till klienten vid ett passande tillfälle. Det handlade om två grodor som ramlat ner i en stor skål grädde, kanten var hög och de kunde inte hoppa ut. De sprattlade och sprattlade med ben och armar men blev snabbt väldigt trötta och ville ge upp. Den ena sa jag orkar inte mer och slutade sprattla, skönk till botten och drunknade. Den andra kämpade vidare och sprattlade på och rätt vad det var så blev grädden till vispgrädde och vispgrädden till smör och grodan kunde ta sig ett skutt och hoppade lättsamt ut ur burken. Fortsätt kämpa. Fortsätt simma ♥.
Jag vet inte mycket om denna bok men jag vet att Bloggkommentatorerna rekommenderade den för ett (långt) tag sen och att den är så pass roligt att man flera ggr skrattade högt. Hade varit sugen på att läsa den ett tag men den fanns inte i pocket och den fanns inte på biblioteket. Nu är den på Rea så nu passar jag på.
Den handlar om en kvinna som driver en hälsoblogg men egentligen inte. Hon bara bluffar sig igenom den. När en journalist nästan kommer på henne blir det spännande. Det låter inte som någon annan bok jag läst, eller jo, kanske samma genre som Shopoholic-böckerna. Feel-god genren liksom.
Jag föredrar ju känslosamma böcker men roliga är också bra.
är en alldeles fantastisk bok där man slängs mellan verklighet och en fantasivärld som en emellanåt kan tycka är för mycket av men som snart visar sig vara en stor del av ett viktigt sammanhang. I boken får läsaren träffa flera olika sorters karaktärer och olika situationer som skapar alla möjliga sorters känslor. Det är en helt ny genre som jag är alldeles förtjust i och som jag inte trodde att jag skulle känna såhär inför. Jag älskar huvudpersonerna Elsa och Elsas mormor. De är varandras motsatser men har ändå flera likheter. Det finste är den enorma kärlek och vänskap som finns med hela tiden. Jag älskar nästan alla i boken. Jag älskar boken, jag älskar författaren, jag älskar att genus har en ganska central roll, jag älskar språket, jag älskar upprepningarna, jag älskar känslorna, jag älskar Landet-nästan-vaken.
Jag har trott att denna bok bara består av citat och roliga tankar som redan stått med i bloggen så jag har inte velat köpa den. Så insåg jag att jag faktiskt knappt läst bloggen och att det mesta kommer att vara alldeles nytt för mig ändå. Jag älskar Backmans språk som tidigare nämnts och jag vet att han har genustänk och är genusmedveten. En person på en av de där facebook-grupperna som jag är med i citerade en del av boken från något kapitel som skulle handla om kvinnor och det var så himla bra och genomtänkt och fantastiskt utifrån en genussynpunkt att jag bara måste ha den.
av Lucy Dillon
Jag vet inte riktigt varför jag köpte även denna bok men har blivit rekomenderad den av en på mitt jobb. En som sa att den är lättläst och härlig att ha med på exempelvis en resa. Hen rekomenderade den innan jag skulle åka på bröllopsresan. Efter det har hen frågat om jag läst den än och vad jag tyckte om den. Det kändes dumt att säga nej trots att jag har en lista med böcker som jag fortfarande inte läst men nu när jag såg den på hemsidan fick den helt enkelt följa med i korgen. Det känns som en feelgood-bok. Hela framsidan avslöjar det ganska hårt. Får se om den blir läst. Jag har som plan att sitta mindre vid datorn just för att läsa mer. Återkommer mer om det blir så..
Just nu
Denna bok läser jag just nu. Det är samma författare som till Godnatt, finaste som är en jättebra bok där mycket känslor väcks, där man både blir glad, arg, ledsen, ambivalent och funderar på hur en själv hade reagerat. Jag hade hoppat på samma eufori kring denna bok men den är inte riktigt lika bra. Den är dock bra ändå. Ett intressant ämnesväl, ett intressant drama som en vill veta mer av och spännande på ungefär likadant sätt. Men inte fullt lika välskriven. Men ändå välskriven :).
Den handlar hur som helst om kärlek, svek och vänskap. Jag kopierar helt enkelt in det som står på Adlibris för den som är intresserad.
Kamryn Matika och Adele Brannon var bästa vänner och trodde inte att något i världen skulle kunna komma emellan dem. Tills Adele gjorde det otänkbara och låg med Kamryns stora kärlek, Nate. Som om inte det skulle vara nog blev hon gravid och födde hans barn. När Kamryn får reda på sanningen, två månader före sitt bröllop, bestämmer hon sig för att aldrig träffa någon av dem igen. På ett ögonblick mister hon de två viktigaste människorna i sitt liv. //...// Några år senare landar plötsligt ett brev på dörrmattan som berättar att Adele är döende. Hon håller på att förlora kampen mot sin leukemi och vill att hennes bästa vän ska adoptera den nu femåriga dottern, Tegan.
Ännu en gång ställs Kamryns liv på ända. Adele – hennes själsfrände – kommer att dö. Och hon själv, som bestämt sig för att aldrig någonsin skaffa några barn, måste kanske bli mamma.
Så börjar hennes livs svåraste resa. En resa mot ansvar och insikt, förståelse och förlåtelse, men framför allt mot den stora kärleken.
Så börjar hennes livs svåraste resa. En resa mot ansvar och insikt, förståelse och förlåtelse, men framför allt mot den stora kärleken.
