Jag hatar min lägenhet. Jag hatar alla ljud och kylan. Jag hatar att bo här. Jag hatar det mesta med "här". 

Jag var sjuk flera dagar förra veckan men gick till jobb ändå. Dels på grund av att jag annars hade dött av tristess och dels för att som PTPare har jag endast 10 dagar tillgodo att vara sjuk på för att mitt PTPår ska räknas som genomfört. Jag gick till jobb trots megaförkylning, svag i kroppen och hosta som gjorde att hela bröstkorgen blev öm.

 

Nu är jag mycket mindre sjuk, lite snuvig och lätt hosta, men jag är så otroligt trött och energilös. Hela kroppen  har energibrist, jag har yrsel och svaghetskänlsor. Så igår stannade jag hemma från jobb, jag sov i stort sett hela dagen. Till och från. Och jag var lika trött och yr varje gång jag vaknade. Valde att stanna hemma även idag. Idag känns det något bättre. Har inte samma sömnbehov utan klarar av att hålla mig vaken. Imorgon ska jag tillbaka till jobb. Men shit, det här med energi... Hur gör man?

 

Jag har planer i Skåne (jag veckopendlar ju) tre helger i rad. Jag vet att jag blir trött av pendlingen även om själva åkandet inte är så jobbigt. Särskilt inte nu när jag har bil och kan köra fram och tillbaka. Det tar mycket mindre tid och är mycket skönare än att åka kollektivt. Men det tar på krafterna ändå. Nu är frågan om jag borde satsa på att vara kvar helgen som kommer så att jag orkar pendla de andra helgerna eller om jag kan räkna dessa två dagar som vila som gör att jag kommer orka ändå. För att hindra att jag ska stanna hemma från jobb på vardagar så måste jag vila vissa helger och stanna hemma när jag är sjuk istället för att köra all in tills jag inte fixar det mer. 

 

Äh. Jag får se hur jag känner på fredag. Kanske väljer att stanna ändå. 

Nu ska jag försököa läsa lite skönlitteratur. 

Det är svårt att blogga när ens bloggstil är att skriva om det som hänt under dagen och det som hänt under dagen är sådant som är hemligt på grund av sekretess och grejer. Jag hade velat dela med mig av tankar kring de patienter jag träffar på jobbet men det kan jag ju inte göra. Känner inte egentligen att jag har ett egentligt behov av det men det är intressant och det väcker en del tankar. Får hålla de för mig själv. Eller prata om det i samtal som gör att det jag säger försvinner samma stund som de lämnat mig. Inget spraras, inget bevis kvarstår.