Jag är besviken på mig själv. Av samma anledningar som jag alltid är. Jag gör inte det jag ska. Jag går inte upp på morgonen för att jobba med tentan, jag möter inte upp klasskompisarna för att plugga ihop, jag går inte och lägger mig när jag tänkt att jag ska gå och lägga mig om "tio minuter - en kvart", jag läser inte bok när jag bestämt mig för det, jag gör inte det jag ska. Jag kommer inte igång. 

 

Istället slösar jag tid på skit i ångestreglerande syfte och får ännu mer ångest. En idiotisk cirkel. Jag känner mig dålig för att jag är försenad, jag har ångest över att jag kommer att bli sen oavsett, jag sätter igång ett spel på mobilen eller bläddrar i e-tidningar och tiden går och går och jag blir ännu mer försenad. För att sedan bli arg på mig själv. Vilket gör att jag vill slösa ännu mer tid för att jag ändå är så jävla dum i huvudet.

 

Jag vet att jag också är bra. Men när jag är arg på mig själv så är allt bara skit. Jag vill typ säga upp vänskapen med de få vänner jag har här uppe bara för att jag inte vill göra dem mer besvikna. Jag vill inte bestämma tider vi ska plugga ihop för jag vet att jag ändå misslyckas med att komma upp på morgnarna. Eftersom jag inte sover på kvällarna. Jag antar att jag också drar ut på det ännu mer när jag vet att pluggkompisarna inte sitter själva och att de ändå har varandra. Bara det är ju dumt. Jag känner mig så dålig just nu. Dålig på att vara student, dålig på att vara kompis, dålig på att vara pluggkompis. Bara allmänt dålig. 

 

Måste komma på ett sätt att bli bättre. Måste hitta något som fungerar för mig gällande att komma igång på morgonen. Måste kunna vakna annars kommer jag aldrig kunna ha ett jobb. Kanske ska tänka mig upp? Typ vakna och bara skrika VAKNA i huvudet på mig själv. Eller typ tänka "vilken strålande dag, går jag upp nu så kan jag hinna detta och detta" och vid förseningar tänka "går jag upp nu är jag bara tjugo minuter sen" istället för "jag är dålig, jag är ändå sen, jag vill inte vakna, vill inte finnas idag.. suck.." och sen somna om/slösa tid.

 

Tips på bra meningar att tänka? Eller bra ord att skrika i huvudet?

Igår vaknade jag på fel sida. Redan innan jag gick hemifrån var jag sur som en citron. Jag var lite sen till att möta upp en vän för att plugga ihop. Min cykel saknade luft i bakdäcket så jag ledde cykeln till skolan och passade på att pumpa den. Sen cyklade jag sista biten.

 

Några timmar senare skulle jag till mitt garderobsjobb. Jag bestämde mig för att vara i god tid så att jag slipper stresscykla och istället kunna ta det lugnt. Jag låser upp cykeln trettiofem min innan jag ska vara på jobb och det tar ungefär en kvart att cykla. Upptäcker att cykeldäcket är tomt på luft igen. FAN. Jävla skit! Det innebär alltså både att jag kommer att bli sen till jobb för det tar 45min att gå OCH att jag måste byta däck helt och hållet. Så, får stress-gå snabbt till jobb och komma för sent tio minuter. 

 

Väl där måste jag jobba ensam med en tjej som är superdupertrevlig men inte har särskilt hög arbetsmoral. Eller ja, jag vet inte om jag kan döma arbetsmoral men hon är en som bara plötsligt försvinner iväg. Hon började med att "inte veta om att vi har kod på nyklarna" vilket innebär att hon inte läste infomailet i början av terminen. Sen vet hon inte heller om att 40 pers i publiken har fått byta platser, vilket innebär att hon inte läst dagens-pass-mail. När jag frågar om hon kontrollerat facken (d.v.s. kolla om nummerbrickorna hänger på rätt krok så att gästerna får rätt bricka till rätt jacka) så svarar hon ja men det visar sig senare att hon egentligen menade "ja, jag har kollat i dessa två fack som jag öppnat hittills men inte i de övriga femton facken..". Hon går dessutom iväg och äter personalmat i tjugo min trots att hon ätit 1½ timme tidgare. Även efter att hon ätit färdigt är hon ändå "försvunnen" i tio min. Strax innan övrig garderobspersonal kommer in säger hon "vi hade ju inte behövt vara två för detta passet" och jag ville skrika i hennes huvud "VAD FAN VET DU OM DET, DU HAR JU INTE VARIT HÄR". 

 

Ja.. nu skulle ju inte inlägget handla om hennes arbetsmoral så nog om den. Själva konserten drar över en halvtimme. När jag väl kan börja gå hem är kl 23 och jag är inte hemma förrän kl 24. Sur och irriterad. Det har dessutom hållt i sig. Jag är sur och irriterad som ett allmäntillstånd. Jag får småutbrott hela tiden. Jag vill skrika några ggr om dagen men håller mig och andas tungt i syfte att lugna mig istället. Jag går ifrån istället för att agera och jag försöker att inte bli för arg.

 

Undviker gärna människor också. Vill helst inte prata med någon. Känner att det lätt blir missförstånd och att jag lätt kan brusa upp. Pallar inte det. Jag vill bara gå till skolan, komma hem, inte prata med någon och göra vad jag vill. Om det innebär att städa eller att glo in i väggen eller att bara slösurfa så vill jag bara vara. Eller typ sova. Jag sover så jävla lite känns det som. Det tar alltid timmar innan jag lyckas somna. Riktigt irriterande.

 

Ja. Nä. Nu måste jag försöka sova. Måste upp tidigt imorgon så att jag kan plugga inför seminariumet dagen efter. God natt,

Okej. Förra veckan gjorde min hanledare mig otroligt irriterad på grund av att hen spydde gala över patientgruppen som tror sig ha ADHD. Jag fick sitta och lyssna på när hen spydde gala över patienter som söker "hjälp" endast i syfte att få bidrag och pengar från försäkringskassor och skit. Hur hen tyckte att "koncentrationssvårigheter" inte borde vara en diagnos, att de människorna kanske bara ska arbeta med praktiska jobb där de får röra på sig i så fall om det nu är så svårt att plugga eller om de nu inte kan sitta still på kontor. Jag fick lyssna på hur hen är upprörd över att de tag tid från andra patienter och hur de inte accepterar när man kommer fram till andra diagnoser och bla bla bla bla bla. Hen vet inte om att jag själv har fått diagnosen och att jag är så otroligt tacksam över detta. Att det har hjälpt mig så jävla mycket. Att jag tar in vad folk säger, kan sitta med skivuppgifter på ett helt annat sätt, klarar av att planera och att medicinen samt medvetenheten om mina svårigheter hjälper mig att hålla mitt liv i schack. Hjälper mig att förstå mig själv. Hjälper mot suget att klanta till det, ta droger vid fel tillfällen, vara för spontan, inte ställa till det ekonomiskt på grund av idiotisk impulsivitet o.s.v. Nej, hen vet inte om att jag är en av dem som hen snackar skit om. Som hen raljerar om, som hen spyr gala på. Så där sitter jag och tar och tar och tar. Jag försöker säga saker som "nej det är klart att inte alla gör det för bidrag" och "tror du inte att vissa har ADHD då" och "har du inte upplevt att det hjälper vissa". Visserligen tror hen att ADHD finns och att många har det och att en del blir hjälpta av det. Men är av uppfattningen att de flesta vill ha diagnosen för att få ut fördelar av det. Vid ifrågasättandet av vilka fördelar det är drar hen upp saker som "längre tentatid" och "anteckningsstöd". Jag blir upprörd!!

 

Jag blir upprörd av flera anledningar.

1. Det finns inga jävla bidrag för ADHD-personer. Det finns sjukersättning, sjukpenning, aktivitetsstöd o.s.v men det är såna bidrag som ALLA kan söka och där en funktionsbedömning görs innan några jävla pengar kommer.

 

2. Jag är student och påverkas av mina handledare och av kollegorna runt omkring. Lägg inte denna värdering på mig, påverka mig inte med ditt skit bara för att DU är trött på att göra NP-utredningar. 

 

3. Slösa inte min handledningstid på att prata skit om människor. Hen har gjort det förrut. Hen har pratat om kollegor och enheten. På min handledningstid dessutom. Dont please!

 

4. Om de nu blir hjälpta och kan klara av studier och bli vad de vill bli, är det verkligen så hemskt att ge dessa personer extra tenta tid och anteckningsstöd? Är det hela världen, hur påverkar det dig och dina nära att en person som behöver extra tid för att klara det andra klarar utan extra tid får det? Vi har inga problem med att bygga en ramp för personer i rullstol eller erbjuda ergonomiska stolar på alla föreläsningar till personer med smärtor i kroppen, men anteckningsstöd och muntliga tentainstruktioner till kognitivt nedsatta personer är att "de bara vill ha fördelar". 

 

5. Jag tycker att om man är så jävla trött på utredningar och om man har en fördom om att patienter söker svar på diagnoser för att kunna "skylla på sin diagnos" eller "få pengar och kunna sitta hemma i soffan" så kanske man inte ska jobba inom psykiatrin. Givetvis ska man vara kritisk och ifrågasätta då och då om man "ger bort" diagnoser för lätt, men jag tycker att man också ska tänka på om man är för fördomsfull kanske man missar många med diagnos som behöver stöd och hjälp från samhället. 

 

6. Som handledare och som psykolog (som medmänniska för fan) ska man vara försiktig med hur man pratar om olika diagnoser och sjukdomar för att man VET INTE VAD MAN HAR FÖR PERSON FRAMFÖR SIG. Man vet inte om personen man pratar till har växt upp med en bror med grav Asperger, en syster med kraftig ADHD, en mamma med ätstörningsproblematik, en pappa som alkoholist, en granne som psykotisk, en.. ja.. listan kan göras lång. För att inte prata om vad personen själv har. Där sitter jag, med min diagnos och mina svårigheter och min redan existerande oro om att folk inte tar mig och mina svårigheter på allvar och får höra om hur "vi" söker svar för att kunna ligga i soffan och punga ut pengar från samhället. Inte för att få svar på varför jag varit mest trögt och mest dum i huvudet i min klass, genomgående under alla skolår. Inte för att få svar på varför jag inte förstår rutiner kring hushållsarbete, varför jag aldrig minns något, varför matlagning blir en enorm och för svår aktivitet för att det innehåler för många led av för många insturktioner, varför jag måste läsa om samma stycke sju gånger för att förstå det. Fyra gånger innan jag ens inser att jag läst om det, tre gånger för att förstå varje mening. Varför saker tar så jävla lång tid för mig men inte för andra, varför jag aldrig upplever att jag sovit ut, varför det tar så lång tid att komma ner i varv efter en aktivitet, varför..

 

Nej.. nu blir jag för upprörd. Det är inte bra inför sovdags. För om det är något jag behöver ta vara på, så är det min sömn. Den är kaos som den är. 

Gaaah! Jag blir tokig på de som satt diganos på mig. Senaste tiden har jag upplevt många biverkningar av medicinen som jag ogärna vill ha. Jag förstår att det är en process att hitta rätt medicin och rätt dos och att en del biverkningar är övergående, så jag är okej med att ha lite tålamod. 

 

En gång i månaden träffar jag en skötare på psykiatrin som kollar blodtryck och så. Igår pratade jag med henne över telefon och berättade att jag upplever många biverkningar, att jag tappat aptiten, är illamående, blev dåsig och darrig mitt på dagen i måndags som om dosen var för hög (trots att det är en låg diagnos), fått problem med magen och så vidare. Jag frågar om vem det är jag ska prata med då jag upplever så många biverkningar, om vem jag ska diskutera eventuellt medicinbyte/ändra dagsdoseringen med och hon svarar "ja det kan du göra med mig när vi ses". 

 

Inget illa alls mot skötaren men jag är väldigt skeptisk till att jag inte har fått träffa "min" läkare mer än EN ENDA gång och det var när jag fick min diagnos. En enda gång. Resten av gångerna lämnar min sköatare en notis om att läkaren kan höja dosen/skriva ut ny medicin. Jag har inte träffat min läkare sen jag började på medicin. Jag vill mycket hellre diskutera medicineringsalternativ med någon som har kompetens inom läkemedel. Skötaren kanske är erfaren och har jobbat där länge, kanske har hon redan hört allt om biverkningar men hon har inte läkemedelskompetens. Hon har inte läst år av de verksamma substanserna i de olika medicinerna, hon har inte behörighet att revidera mitt medicinintag, hon har inte kompetensen att avgöra om jag ska ändra medicin eller inte, hon kan inte svara på om min kropp reagerar så negativt för att jag börjar med en hög "startdos" efter att ha haft uppehåll på en månad. Första gången jag träffade henne visste hon inte ens vad jag gjorde där och frågade mig "jaahaa, är det en halvårskontroll du kommit hit för?" och jag svarar med "det vet inte jag.. ?". Hon tog inte min vikt efter att ha predikat om hur otroligt viktigt det är att hålla koll på sin vikt, hon frågade MIG om det var ADHD eller ADD... ja.. hon är säkert supergullig som person. Men som ansvarig för min medicin har hon inte mitt fulla förtroende. 

 

Jag känner att det är bra att jag själv läser om neuropsykiatriska problem och att jag känner mig själv ganska bra (och vet att jag har dålig koll på det mesta) så jag tar själv ganska mycket ansvar. Från och med idag tänkte jag t.ex. anteckna några gånger om dagen hur jag mår för att se om jag hittar något mönster som visar att jag kanske blir darrig sex timmar efter intag av medicin (vilket skulle kunna betyda att det är så min kropp reagerar när medicinen slutar verka). Jag som egentligen ska gå på en 30mg men som reagerade så som jag gjorde i måndags tänkte att jag börjar med 20mg tills de tar slut (två kvar) och sen fortsätter med 30mg för att se om det kanske var att min kropp inte var van som gjorde att det blev som det blev. Det har gått rätt bra.

 

I måndags (med 30mg) kunde jag inte äta någonting alls. Jag hade med mig matlåda men efter första tuggan blev jag äcklad och kunde verkligen inte äta mer. Men både igår och idag (med 20mg) har min aptit varit som vanligt. Jag blir hungrig och jag äter och det är bra! Så formodligen var det just så som jag misstänkte, att min kropp reagerade starkt för att det var en för hög dos att "starta med".

 

Men ja. Sjukt att jag träffat min läkare en enda gång och att hen inte är med och reglerar mitt medicinintag..

Gaaah! Blev så jävla förbannad idag när jag träffade min gravida släktingar som fastar. Visst det är ramadan och paradiset låter frestande om man nu tror på det men huuuur kan du inte dricka vatten på 14 timmar i 44 graders värme 30 dagar i rad när du har en bebis i magen?

Jag har inga studier på att det skulle vara farligt för barnet men jag hade själv inte tagit den risken. Särskilt inte när det till och med står i koranen att fastan inte gäller när man är gravid, sjuk eller har mens. Man ska inte fast när man är gravid ens enligt Allah.. varför göra det då?

Idag hade jag tvättid 13-16.

Jag vet inte om det är något fel på vår tvättstuga (maskinerna och torkrummet) eller om jag bara fortfarande inte har lärt mig hur fan man gör och planerar för att det ska vara smidigt och enkelt så att man är färdig kl 17 (man har torkrummet fram till en timme efter tvättiden).

Men nu är kl 22.09 och jag har inte hämtat de torra kläderna. Ironiskt med tanke på mitt förra inlägg där jag bara slängde till med ett exempel. Jag startade första två maskiner kl 13.16. Jag har bara tvättat fem maskiner. Jag är inte klar.

Just nu är jag sur som en citron, extremt trött och förbannad. Förbannad över att jag har förbannat mig själv över att jag alltid tvättar så jävla sent. Så denna gång tog jag en tidig tid för att bli klar tidigt.

Ändå hänger tvättjäveln kvar nu kl 22.12. Ja. Jag är sur. Ologiskt och oförtjänt så klart för det finns ju anledningar till att det blir så här. Men såhär ska det inte behöva vara.

9 timmar. 9 timmar för fem ynkliga maskiner. Ah!

Jag vägrar hämta den nu. Ska hämta den imorgon bitti. Jag tänker bara inte göra det. Jag är trött och gäspar och det svider i mina ögon. Punkt.