Idag är det internationella kvinnodagen. Vissa är upprörda och säger att det är orättvist att det inte finns en internationell mansdag, fastän att det visst finns det. Vissa har accepterat det och gratulerar kvinnor på deras kvinnodag som att det är en morsdag. Några som ser att vissa gratulerar kvinnor, blir superduperupprörda och de sprider runt inlägg som säger typ "Jo, ja grattis till lägre lön, högre risk för våldtäkt, ätstörningar, att inte värderas lika högt som män. Stort grattis till att ha föds till kvinna som anses vara lägre än män" ungefär.

 

Jag förstår att kvinnodagen inte finns för att vi ska gratulera varandra. Jag förstår att kvinnodagen finns för att vi ska uppmärksamma kvinnor och kvinnors rättigheter i världen. Kanske för att göra någonting för kvinnor som har det riktigt kasst eller för att höja kvinnor som har det bra men som inte fått lika mycket uppskattning som likvärdiga män. Ungefär.

 

Men jag måste faktiskt säga att jag blir fundersam över varför kvinnor blir så arga på dem som gratulerar oss. Jag menar, de har uppenbarligen missuppfattat syftet med dagen men de är ändå för den och accepterar den istället för att bli arga. De menar med all vänlighet att gratta oss, de uppmärksammar oss och tycker att vi är så fantastiska att vi förtjänar ett "grattis" på dagen som ska gå åt att skänka kvinnor en tanke, omtanke och uppmärksamhet. De säger inte "gå tillbaka till köket, du lägre stående ras". De säger "Woohoo, kvinnodag för fantastiska kvinnor, grattis". 

 

Jag blir mer upprörd över de som blir upprörda över att de inte fått blommor av sin man eller som inte firar dagen som om det vore alla hjärtans dag. Överhuvudtaget låter det konstigt med att "fira" kvinnodagen. Så länge "firandet" inte är att lyssna på kvinnor, föreläsning om "kvinnofrågor" eller något annat som har med kvinnosituationen i världen att göra.

 

Jag ska själv inte fira den. Jag kommer i ärlighetens namn inte göra något särsklit, ska bara jobba hela dagen. Men jag tänker inte bli upprörd på de som grattar oss trots att grattis inte riktigt passar in. Jag tänker snarare typ argumentera med alla som vill om varför vi behöver en kvinnodag ♥. Feminism och genusämnen dyker ofta upp på mitt jobb så det är nog inte så svårt.

 

Jag var på en inflyttningsfest i helgen. Jag drack vin men blev inte full. Blev inte ens lullig. Jag blir inte det längre. Jag dricker lite vin för att det är gott men jag dricker det långsamt och pratar mest och rätt vad det är så ska vi hem och jag är inte full. Jag älskar verkligen att slippa vara bakis. Bakis är en hemskt onödigt känsla som jag gärna är utan. 

 

Jag pratade ihjäl folk. Jag vill inte göra det men jag vet inte vad jag annars ska göra. När någon börjar prata med mig så börjar jag prata för fullt. Jag blir liksom nervös och samtidigt så orkar jag inte bry mig om saker jag inte bryr mig om så istället pratar jag bara på. Ibland om mig själv, ibland om något ämne som intresserar mig, ibland om en bok, ibland om allmäna funderingar. Jag brukar inte reflektera över hur mycket jag pratat med folk så kanske var det så att jag pratade på mer än vanligt denna ggn och därför la märke till det eller så var det för att jag var nykter och därför pratade mer istället för att typ dansa, supa, dansa, shota. 

 

När jag gick hem kände jag en känsla av "jo men det var trevligt men jag pratade hål i öronen på folk" och skämdes lite. Jag måste bli bättre på att ställa frågor. Låta folk prata om sig själva/sitt. Vara mer intresserad. Objektivt och utåt kanske jag egentligen inte var så egocentrisk som jag beskriver mig här, det var nog mer en subjektvi känsla. Men ja. Det känns som om jag bara babblade på. 

Jag dansade också en del. Är inte van vid att göra det på hemmafester. Jag gör aldrig det. Men hade svårt för att stå still och kände mig rastlös men ville ändå inte gå hem. Så när jag inte ville prata ihjäl folk dansade jag en stund. 

 

Det var en trevlig fest. Det var en inflyttingsfest där en tjej i klassen flyttat ihop med sina pojkvän så vi var både klasskompisar och utomstående människor. Jag blev påmind om hur jag inte har kompisar i klassen. Eller ja, jag har ju det. Jag är omtyckt och jag har flera som säger fina saker om mig och som ja.. tycker om mig.. men alla i klassen har liksom vänner i klassen. D.v.s. ett gäng som de hänger med. De hittar på saker ihop, de äter middagar ihop, ses hos varandra ihop o.s.v. Det finns ju flera anledningar till att jag inte blivit vän med någon av gängen och att jag blivit lite "utanför". Kan gå in på dem en annan gång men dels beror det på att jag nog inte bryr mig tillräckligt för att engagera mig och för att jag har min man. Men jag blir ändå lite påmind och ledsen över det faktum att jag är ganska utanför när folk i klassen säger hejdå på festen med "ja men vi ses på söndag" eller "imorgon ska jag upp och träffa ***' och fika på stan" och jag aldrig är medbjuden.  

En av de jag faktiskt umgås med och som jag ser som min vän, en vän jag tror att jag kommer att ha kontakt med även efter utbildningen L skulle ha någon form av mys hemma med några vänner. Jag var inte medbjuden. Det gör mig ingenting, man ska inte behöva bjuda alla så fort man ska göra något. Men ändå kändes det litegrann (så uppenbarligen gjorde det något). 

Imorse vaknade jag dock av ett sms av L med inbjudan. Mitt bittra jag ville ironiskt tänka "kul att du bjuder mig nu när alla andra vetat minst två dagar" men mitt icke-bittra tänkte "wiiie, mys.. kommer" och mitt jag-orkar-egentligen-inte-måste-städa-och-tvätta tänkte att jag kan fan inte klaga på att jag aldrig blir medbjuden om jag inte tänker komma ändå. Så jag tackade ja, promenerade dit, umgick och gick hem. Det var en mycket trevlig kväll. 

Jag har skrivit om hur jag får kämpa för mina rättigheter på Capiopsykiatri. Capiopsykiatri är en privatverksamhet som jobbar i uppdrag av Landstinget. Det innebär att de har samma riktlinjer och uppdrag som övriga psykiatriska mottagningar i Landstinget har och mottot "Lika vård för alla" gäller. Dessvärre ser det inte ut så i verkligheten, Capio, som visserligen har en stor produktion/tar emot många patienter och därmed får mer och mer pengar varje år eftersom de "klarar kraven" lyckas se ut som en bra mottaning på papper men min subjektiva uppfattning som patient är att de inte alls är bra. Visst, de kanske har hög produktion men som patient känner jag mig bara som en pinne i systemet. 

 

Här om dagen hade jag en tid hos en sjukgymnast på Rörelse och hälsa. En enhet, tilhörande Landstinget, som jobbar med smärta i kroppen hos patienten. Jag sökte mig dit på grund av att jag har kronisk huvudvärk, eller åtminstone gränsar till det. Kronisk huvudvärk innebär att man har huvudvärk minst 15 dagar i månaden. Jag vet inte om jag har det riktigt 15 dagar i månaden men jag har det väldigt ofta och ofta i två veckor i streck. Så kanske huvudvärk 15 dagar på en och en halvmånad. 

 

Hur som helst så började jag misstänka att det är spänningshuvudvärk eftersom varken alvedon och ipren hjälper. Inte ens Naproxen. Det enda som hjälper är migräntabletter och såna kan man inte ta så ofta. Jag ringde till vårdcentralen och berättade lite om min huvudvärk och de skickade remiss till Rörelse och hälsa. När jag kommer dit blir jag mött av en ung kille som jag trodde var en praktikant och blev genast skeptisk. Fördomsfullt nog. Han såg inte ut att vara mer än 17 år. Jag hade så klart fel eftersom han är utbildad sjukgymnast. Han var dessutom väldigt kunnig, hjälpsam och tog mig på allvar.

 

Inom loppet av en timme har vi gått igenom hur det här med huvudvärk påverkar mig, hur den känns, var den sitter, vad jag tänker om den, om jag ser mönster i vilka perioder jag har huvudvärk etc. Han kände på mina muskler, bad mig göra övningar, observerade och tryckte. Sedan sammanfattar han att det inte finns några tecken på att det skulle vara något allvarligt eller neurologiskt utan att det förmodligen beror på just spänningar och felanvändning av kroppen. Han berättar vad enheten har att erbjuda. Det finns allt från gruppbehandlingar som fokuserar på Yoga, stresshantering, Mindfulness, andning, avslappning o.v.s. Det finns kortsiktiga lösningar som Akupunktur och Tens och långsiktiga lösningar som att man får lära sig hur man ska träna vilka kroppsdelar för att bli starkare i just dem musklerna man har problem med. Han berättar att man har tillgång till deras gymavdelning, när man vill och hur ofta man vill, i syfte att kunna komma och träna/utföra övningar som han dessutom första gången går igenom med mig så att jag tränar rätt. Han ger mig tips på övningar jag kan göra hemma för att slappna av i musklerna och hur jag kan rulla ihop en handduk och ha vid svanken för att jag ska sitta rätt när jag studerar. 

 

Plötsligt började jag gråta. Av den enkla anledningen att jag kände att någon tog mig på allvar. Någon inom vården tog mitt problem med huvudvärk på allvar och erbjöd mig all möjlig slags hjälp som om jag räknas, som om jag är en patient de bryr sig om, som om han vill hjälpa mig och som om patienternas välmående spelar roll. Jag grät bara två minuter och sen tog jag mig samman men det var en lättnadskänsla och precis då insåg jag hur jobbigt jag tyckt att det är att behöva kämpa för att få mina rättigheter. Hur viktig vårdens resurser är och hur enormt viktigt det är för patienten att få känna sig sedd och erbjuden hjälp.

 

Till skillnad från Capio där jag fått ta reda på saker själv. Där jag fått säga "jag har hört att det finns en kurs för personer med ADHD" för att ens få veta att den går en gång per termin. Där jag fått säga "jag har sömnproblem och har alltid haft det" fem ggr innan jag till slut sa "jag vill ha en tid hos arbetsterapeuten i syfte att få prova tyngdtäcke" varpå skötaren svarar "Jasså.. ja.. hmm.. jag ska ta reda på vad man behöver göra för att få ett sånt" och jag blir frustrerad över att de inte redan vet det. På Capio där jag fått träffa läkaren en ända gång i 20minuter och sen aldrig mer trots att jag medicineras med något som jag borde bli undersökt för gällande levervärden innan. Där jag klagat på huvudvärk och muskelspänningar och blir bemött av en axelryckning och ett "du är för ung för tabletter". Där jag inte fått höra ett enda ord om hjälpmedel eller åtgärder som kan hjälpa mig.

 

 

Av att vara i mellanöstern under ramadan och se hur folk går omkring fullt påklädda, hungriga och törstiga har fått mig att bli mer och mer intresserad av islam och jag har börjat läsa på lite smått. Jag googlar fram delar jag är intresserad av för det känns svårt att ha en diskussion (och egentligen en åsikt) om någonting som jag har noll koll på. Hur diskuterar jag nedvärderingen av kvinnor när jag egentligen inte alls vet vad det står i koranen exemepelvis?

 

Hittills har jag egentligen bara stött på en enda stötande del (den som handlar om hur maken i ett förhållande kan få kvinnan att "skärpa sig" när denna gör sig till för att "irritera mannen"). Annars upprepas ord som rättvist, jämlikt och lika värde när det handlar om män och kvinnor. Jag förstår inte riktigt hur dessa muslimska länder har skapat så många förbud för kvinnor med argument som "islamsk lagar" när texterna i koranen inte alls stämmer överens med det. Exempelvis räknas ett kvinnligt vittne som ett halvtvittne (det behövs två kvinnor när det bara behövs en man) i alla vittnesammanhang men i Koranen står det utförligt att ett vittne är lika värt oavsett kön förutom vid (och endast vid) ekonomiska sammanhang. Detta för att kvinnor mer sällan var utbildade och hade koll på ekonomi. Då mannen oftast var den som hade inkomst, hade koll på hushållets ekonomi och hade allmänt större koll på siffror ville man säkra att kvinnan inte blev lurad eller skulle missuppfatta något och ett försök att säkra detta var att kvinnor skulle ta hjälp av varandra. Men i alla andra frågor är kvinnans vittnesmål lika mycket värt som ett manligt vittnesmål. Trots det, är det inte det som tillämpas i de muslimska länderna. 

 

Jag har aldrig sett något tydligare och vidrigare patriakat än det jag ser här. Sverige är så jävla jämställt och bra jämfört med det här. Herreallah.. 

När jag läser och hör om hur kvinnor hade extremt ont vid förlossning men att sekunden deras barn läggs vid brösten glöms all smärta och allt det jobbiga bort, tycker jag att det låter som en klyscha.

Dessutom blir de flesta alldeles överförälskade i "den vackraste varelse de någonsin sett" och är alldeles euforiska över sitt barn. Jag förstår att det är väldigt mycket adrenalin som skapats men kan ändå inte riktigt tro på det. Antar att det är lite som att beskriva känslan av att ta ecstacy. Det går inte att beskriva, det måste upplevas.

Är det så? Glömmer man bort all smärta och tycker man verkligen att det egna barnet är det finaste barn man någonsin skådat?

ADHD är kontextuellt. Ställs det inte krav på att jag ska vara på ett visst sätt, är det inga fel på mig. Ställs det inga krav på att jag ska minnas vad jag läser för att det kommer att komma frågor på det på nästa test, är det inga problem med att jag säger "jag minns inte exakt hur det var men jag läste någonstans att något samband fanns mellan detta och detta.. minns inte vilket år eller hur studien gjordes men det var vad de kom fram till i alla fall". I skolan är det nog värst. Det är klart att skolsystemet inte fungerar för alla. Skolsystemet är inte anpassat efter varje barns individuella skillnader och behov. Även om det finns riktlinjer och mål kring att det ska vara så anpassat så möjligt så är det så klart inte det. Men det är ändå ett system som de allra flesta kan anpassa sig efter.

 

En vän till mig sa att det inte är konstigt att barn får en adhd-diagnos eftersom det är så himla stora klassen på en enda lärare.. hur ska man som barn kunna sitta still och inte prata med sina klasskamrater när det sitter 50 barn runt omkring en. Hen är skeptisk till adhd. Jag förstår henoms tanke och argument. Jag förstår verkligen. Men kan inte låta bli att tänka att det är ju någonting som gör att det är så himla svårt för denna ena personen i varje klass som gör att hen inte kan koncentrera sig, fokusera, minnas och hänga med medan de övriga 49 barnen kan.

 

Sen är jag själv skeptisk till att ge barn adhd-diagnos av andra själ. Förr trodde man att ADHD var något man växte ifrån. Idag säger man att 50% (är inte säker på denna siffra, men en hel del i alla fall) växer ifrån sina adhd-symtom medan de andra har kvar sina symtom även i vuxen ålder. Hyperaktiviteten och impulsutbrotten minskar med ålder men de övriga symtomen kvarstår. Några argumenterar för att det ska vara en utvecklingsnivå det handlar om. Vissa barn mognar senare än andra, adhd-symtomen kan bero på en omognad hos barnet. Det talar för att många barn med adhd växer ifrån sina symtom. I andra fall kanske det beror på att barnet fått rätt hjälp och stöd av föräldrarna, skolan och omgivningen och på så sätt klarat sig. En föreläsare vi hade en gång sa just att hen inte tyckte att barn skulle få en ADHD-diagnos, särskilt inte i dagens samhälle där barn inte längre behöver en diagnos (i teorin i alla fall) för att få adekvat hjälp. Det ska skolan erbjuda när ett barn är i behov av stöd. Hen menade att om en har samma problematik som vuxen, om en har svårigheter likt en adhd-diagnos ger även i vuxen ålder, då kan en med större sannolikhet säga att det är ADHD det beror på. Men som barn är det inte konstigt att man vill röra på sig, att man vill klättra omkring på klätterställning, att man tar hål på kläder, att man inte vill sitta och läsa eller räkna långa stunder, att tankarna vandrar iväg o.s.v. Han påpekade också att ju fler vi sätter ADHD-diagnosen på desto mindre tålamod har vi för barn som är hyperaktiva/pratar mycket/inte vill läsa läxor längre stunder. Desto mer benägna blir vi att misstänka ADHD eller andra neuropsykiatriska diagnoser så fort någon är lite störig eller påvisar för mycket/för lite energi.

 

Det är ett intressant ämne. Svårt men intressant. Det svåraste ligger väl i att man inte en vet vad det är.