Det är inte bra nu..
Jag har så jävla ont i min tand (eller tandkött?) från när jag fick tanden utdragen i onsdag. Det har gått fem dagar. Och jag har så jävla fruktansvärt förfärligt jävla ont. Jag vill gråta.
Det enda som hjälper är paracetamol + ibuprofen men då får jag så jävla ont i magen. Har i för sig hellre ont i magen än ont i käften för det är så mycket värre men min kropp behöver eventuellt vila från kemiska tabletter.
Fan. Allt känns skit just nu. Vill gråta. Känns som att det syns på mig utåt. Som att man ser på mig att jag är supernedstämd och ledsen och inte orkar. Vet ej hur jag ska palla vara på jobb i nio timmar imorgon och behöva vara social. Ska sitta två timmar med psykologerna och sen två timmar på rond och där emellan försöka göra något vettigt och produktivt på jobb. Men kan inte fokusera på någonting.
Har jätteont, är trött, utmattad, nedstämd, ledsen, orkar ej fixa mat, sover dåligt, vaknar ledsen, känner mig ensam, osv. osv.
Är orolig för eventuellt ha magkatarr. Om det inte är värktabletterna som ger mig magont så är det magkatarr.. det orkar jag inte. Känns som om jag aldrig mår bra, har så jävla mycket problem hela tiden. Är det inte det ena så är det det andra. Helst fyra saker samtidigt.
Och så tillhör jag ingen psykiatri, tillhör inget vårdenhet, vet ej vem jag ska prata med för att få råd om mediciner, få utskrivet ADHD-medicin, få hjälp och stöd. Allt känns oklart. När jag väl får en enhet att tillhöra kommer den ligga långt bort och jag kommer aldrig ha tid att gå dit..
Jag vet inte hur jag ska klara av att leva. Känns som om jag inte fixar det. Måste skaffa en bil. Bor för långt bort från allt för att kunna klara mig utan bil. Det var då jävla fucking dumt av mig att tro att jag skulle fixa detta utan bil. Så jävla dumt..
Ja. Dagens raljerande.
Det enda som hjälper är paracetamol + ibuprofen men då får jag så jävla ont i magen. Har i för sig hellre ont i magen än ont i käften för det är så mycket värre men min kropp behöver eventuellt vila från kemiska tabletter.
Fan. Allt känns skit just nu. Vill gråta. Känns som att det syns på mig utåt. Som att man ser på mig att jag är supernedstämd och ledsen och inte orkar. Vet ej hur jag ska palla vara på jobb i nio timmar imorgon och behöva vara social. Ska sitta två timmar med psykologerna och sen två timmar på rond och där emellan försöka göra något vettigt och produktivt på jobb. Men kan inte fokusera på någonting.
Har jätteont, är trött, utmattad, nedstämd, ledsen, orkar ej fixa mat, sover dåligt, vaknar ledsen, känner mig ensam, osv. osv.
Är orolig för eventuellt ha magkatarr. Om det inte är värktabletterna som ger mig magont så är det magkatarr.. det orkar jag inte. Känns som om jag aldrig mår bra, har så jävla mycket problem hela tiden. Är det inte det ena så är det det andra. Helst fyra saker samtidigt.
Och så tillhör jag ingen psykiatri, tillhör inget vårdenhet, vet ej vem jag ska prata med för att få råd om mediciner, få utskrivet ADHD-medicin, få hjälp och stöd. Allt känns oklart. När jag väl får en enhet att tillhöra kommer den ligga långt bort och jag kommer aldrig ha tid att gå dit..
Jag vet inte hur jag ska klara av att leva. Känns som om jag inte fixar det. Måste skaffa en bil. Bor för långt bort från allt för att kunna klara mig utan bil. Det var då jävla fucking dumt av mig att tro att jag skulle fixa detta utan bil. Så jävla dumt..
Ja. Dagens raljerande.
Ahhhh #\+~•]#<_!
Gaaaah!! Min rage mot Capio psykiatri är inte nådig just nu. De har gjort mitt liv svårare istället för enklare. Trögare människa får man fan leta efter. Det är inte okej att en person som är kontaktperson till en patient med ADHD inte kan svara upp för dens behov. Okej om behovet är svårt eller stort men hur svår är det att skriva en fucking jävla remiss med korrekt och tillräcklig information när patienten själv gett en utförlig beskrivning vid minst två tillfällen.
När de frågar om patienterna känner att de fått känna sig delaktiga i sin vårdplanering är mitt svar JA eftersom jag fucking fått göra allting själv. Jag känner mig delaktig men ensam. Kontaktpersonen är för fan inkompetent. Jag är inte den som brukar lacka eller känna mig felbehandlad eller tycka att människor inte kan sköta sitt jobb. Tvärtom har jag massa förståelse. Men nu var det droppen. Ska bli så skönt att bli av med den personen. Jävla idiot är hon. Och verksamheten. Blä!
Triggande inlägg: Självskada.
Idag frågade en på mitt jobb, en i maktposition, om jag har självskadat någongång. Frågan kom efter en diskussion om gårdagens Uppdrag granskning som hade ett reportage om självskadande tjejer som togs in på Rättspsykiatrin i Växjö och vårdades på samma avdelningar som personer som begått grova brott. I reportaget hade de nämnt att femtio procent av alla tjejer har någon gång självskadat i sitt liv. Så han frågar mig om jag har gjort det. Jag blev paff och trodde av någon anledning att vi skojade så jag sa ja. Tänkte "höhö"-a och skoja bort det men rätt vad det är så sitter jag där och förklarar hur jag var en självskadande person i min ungdom. Hur jag skar mig tre gånger om dagen i flera månader, hur jag gjort, vad jag kände, hur det började. Vi pratade väldigt lättsamt om det, som om det var det mest normala i världen. Han sa något om att det kan ses positivt då jag kan förstå dessa personer på ett annat sätt än han kan göra som "bara" fått höra av andra hur det är och hur det känns.
I slutet på samtalet nämde jag att det var väldigt lustigt hur han ställde den där frågan som faktiskt är väldigt personlig. Jag sa att jag blev lite paff och att jag framför allt reagerade på hur den ställdes. Jag förklarade också att jag inte har tänkt på att jag själv varit en självskadande tjej förrän igår när jag såg reportaget och nu när han frågade om det. Alla som känner mig idag kan intyga om hur jag känner inför blod (min kropp blir svag bara nu när jag skriver ordet och jag vill typ gråta av inbillad smärta i armarna) och öppna sår. Trots det har jag en gång i tiden aktivt skurit mig med rakblad, ytliga men ack så svidande sår, tre gånger om dagen när det var som mest regelbundet. Det är bara för sjukt. Troligtvis därifrån jag fått min blodfobi, men ändå helt sjuk. Usch. Så ont jag hade på insidan att jag kunde göra en sån sak på utsidan.
Min kompis D var i samma rum, eftersom vi satt och arbetade ihop. Han sa efteråt att han var imponerad över hur jag lyckades berätta om det här med det lugn jag ändå hade och hur han själv inte hade vetat hur han skulle hantera att få en sådan fråga. När jag tänker på det i efterhand tycker jag att det är helt sjukt att den frågan ställdes. Även om jag inte alls tror att han menade något illa och även om jag tycker att han verkar väldigt empatisk och omtänksam så är han i en maktposition. Oavsett om jag vill eller inte vill berätta om den delen av mitt liv så är det väldigt svårt att ljuga och jag hade väl egentligen inget val. I alla fall inte särskilt lång betänketid på ifall jag ville eller inte ville berätta. Det är inte så att jag ångrar mig eller har ångest för att jag berättade det, jag bryr mig faktiskt inte nämnvärt. Jag är väldigt öppen av mig, på gott och ont. Jag önskar att jag var mindre öppen men jag har svårt för det och tycker på det stora hela att det är positivt att vara öppen. Men inte inför allt och alla kanske. Märkligt också hur han ställde den frågan till mig och endast mig. Men inte till D. Antagligen för att D är en kille och jag är en tjej. Eller en man och en kvinna. Frågan ställdes till mig som kvinna men ställdes inte till honom på grund av att han är en man. Och alla vet ju att män självskadar inte..
Nä. Nu går ögonen i kors. Måste sova.
Börjat jobba
Puuh!
Jag levde utan tv och utan internet på dator i fyra veckor. Det är helt okej utan tv och det funkade bra utan internet på datorn också tack vare att man har internet på mobilen. Annars hade jag varit totalt isolerad från omvärlden. Att titta på paradise hotel på sin mobil är inget att rekomendera. Minsta lilla förlust av teckning leder till att en måste starta om avsnittet med alla jävla reklampauser. En kväll tog det mig 2 timmar att se ett avsnitt på 50 minuter. Bah! Men nu har jag dator med internet! Woop woop.
Jag har börjat jobba. Det går bra. Idag hade jag dock en sugig dag. Den började sugig och den var sugig rätt länge. Blev glad när jag såg min kompis D och kom och tänka på hur han rullade hem en gång.
Jag har börjat jobba. Det går bra. Idag hade jag dock en sugig dag. Den började sugig och den var sugig rätt länge. Blev glad när jag såg min kompis D och kom och tänka på hur han rullade hem en gång.
