Länge sen jag skrev här. Har inte känt något behov av det men nu är jag lite sugen.

 

Är och hälsar på min svärfamilj. Igår var vi omkring Ängelholm och körde omrking. Min man vill bestämt att vi ska bo där när vi blir äldre och har barn. När vi var där och jag märker att han inte hittar berättar han att han bara varit i Ängelholm en enda gång förrut. Visst, utanför Ängelholm är det väldigt fint vid hamnen, med fina hus och fin strand. Men varför har han tjatat om Ängelholm så länge när han inte har någon som helst anknytning dit förutom att han varit där en enda gång och då tyckt att det är fint, bra med skog och nära till hav. Varför detta ständiga tjat om Ängelholm när vi har hela Sverige som alternativ. Själv vill jag bo i Veberöd. Nära till skog som han vill ha det, nära till Malmö som jag vill ha det ♥.

 

Idag var vi i Tykarp och gick på guidad tur i tykarpsgrottan som inte är en grotta utan en gruva där pigor och drängar förr brutit kalkssten. Numera bor det mest fladdermöss där men vi fick inte se en enda. På vintrarna däremot kan det finnas runt 40 st där. Ronja Rövardotter-filmen spelades in i grottan. Coolt!

 

Sedan åkte vi till Vesljungasjön och badade en snabbis. Antar att det var mycket järn i sjön då vattnet var alldeles rödbrunt. Såg lite skrämande ut först men det var grunt en lång bit ut så det kändes tryggt att bada där. Jag är ju en sån som får panik i vatten och glömmer bort hur man simmar om jag märker att jag inte bottnar och att närmsta brygga är mer än tre simtag bort. 

 

 

Gaaah! Blev så jävla förbannad idag när jag träffade min gravida släktingar som fastar. Visst det är ramadan och paradiset låter frestande om man nu tror på det men huuuur kan du inte dricka vatten på 14 timmar i 44 graders värme 30 dagar i rad när du har en bebis i magen?

Jag har inga studier på att det skulle vara farligt för barnet men jag hade själv inte tagit den risken. Särskilt inte när det till och med står i koranen att fastan inte gäller när man är gravid, sjuk eller har mens. Man ska inte fast när man är gravid ens enligt Allah.. varför göra det då?

Av att vara i mellanöstern under ramadan och se hur folk går omkring fullt påklädda, hungriga och törstiga har fått mig att bli mer och mer intresserad av islam och jag har börjat läsa på lite smått. Jag googlar fram delar jag är intresserad av för det känns svårt att ha en diskussion (och egentligen en åsikt) om någonting som jag har noll koll på. Hur diskuterar jag nedvärderingen av kvinnor när jag egentligen inte alls vet vad det står i koranen exemepelvis?

 

Hittills har jag egentligen bara stött på en enda stötande del (den som handlar om hur maken i ett förhållande kan få kvinnan att "skärpa sig" när denna gör sig till för att "irritera mannen"). Annars upprepas ord som rättvist, jämlikt och lika värde när det handlar om män och kvinnor. Jag förstår inte riktigt hur dessa muslimska länder har skapat så många förbud för kvinnor med argument som "islamsk lagar" när texterna i koranen inte alls stämmer överens med det. Exempelvis räknas ett kvinnligt vittne som ett halvtvittne (det behövs två kvinnor när det bara behövs en man) i alla vittnesammanhang men i Koranen står det utförligt att ett vittne är lika värt oavsett kön förutom vid (och endast vid) ekonomiska sammanhang. Detta för att kvinnor mer sällan var utbildade och hade koll på ekonomi. Då mannen oftast var den som hade inkomst, hade koll på hushållets ekonomi och hade allmänt större koll på siffror ville man säkra att kvinnan inte blev lurad eller skulle missuppfatta något och ett försök att säkra detta var att kvinnor skulle ta hjälp av varandra. Men i alla andra frågor är kvinnans vittnesmål lika mycket värt som ett manligt vittnesmål. Trots det, är det inte det som tillämpas i de muslimska länderna. 

 

Jag har aldrig sett något tydligare och vidrigare patriakat än det jag ser här. Sverige är så jävla jämställt och bra jämfört med det här. Herreallah.. 

När jag läser och hör om hur kvinnor hade extremt ont vid förlossning men att sekunden deras barn läggs vid brösten glöms all smärta och allt det jobbiga bort, tycker jag att det låter som en klyscha.

Dessutom blir de flesta alldeles överförälskade i "den vackraste varelse de någonsin sett" och är alldeles euforiska över sitt barn. Jag förstår att det är väldigt mycket adrenalin som skapats men kan ändå inte riktigt tro på det. Antar att det är lite som att beskriva känslan av att ta ecstacy. Det går inte att beskriva, det måste upplevas.

Är det så? Glömmer man bort all smärta och tycker man verkligen att det egna barnet är det finaste barn man någonsin skådat?

Jag har jättesvårt för att hålla mig vaken när jag tittar på film. Oavsett om filmen är bra eller inte, i mitten på filmen kan jag plötsligt bli intensivt trött och sömning och allt som oftast somnar jag innan slutet. Det är tydligen vanligt vid ADHD. Man tror att energinivån hos de med ADHD är låg och att det är därför en måste hålla igång/är hyperaktiv/behöver stimulans utifrån. Att en behöver ge hjärnan intryck hela tiden för att hålla igång. Alltså, när man väl är inaktiv, som vid tv-tittande, och aktivitetsnivån/energinivån redan är låg är det lätt att man somnar. 

 

Jag har också extremt dåligt filmminne. Ibland är det bra, som när jag ska se om en film jag verkligen tyckte om och jag kan se den som om det är första gången. Men oftast är det faktiskt riktigt störigt. 

 

För att öka chansen att minnas ska jag nu börja med kategori "film" där jag helt enkelt skriver vilka filmer jag ser. Jag är inte intresserad av att recensera filmer, jag är inte bra på det, utan vill bara göra en anteckning. 

 

De två senaste veckorna har jag sett:

Man of steel - Gillar! Superman. 

Unknown - Dålig. Storyn var bra, men skådespeleriet och filmatiseringen var dålig. Det är svårt att skriva om handlingen utan att avslöja storyn men det handlar om en man som är med i en bilolycka och när han vaknar minns han frekvenser av sitt liv. Någon verkar ha stulit hans identitet och han har svårt för att bevisa att han verkligen är han. 

Water for elephants - Handlar om en ung kille vars familj går bort och han på grund av olika omständigheter joinar en cirkus som turnear runt. Han blir deras djurskötare då han är utbildad veterinär. Bra! Fin film. Jag gillar den. Den är dock lite seg och jag kanske inte orkar se om den, men det var bra (och när jag såg den nu i dagarna förstod jag ganska snart att det är andra gången men jag mindes inte alls hur det gick för någon av dem. Orkade egentligen inte se den igen men ville veta vad som skulle hända. Vid sådant läge hade det varit nice om jag bara hade kunnat minnas, så jag slapp se den igen.)

Love and other drugs - Jag gillade den. Den innehåller kärlek, sjukdom, skratt och tårar. En helt okej film som passar en regnig dag då man inte vill lägga särskilt mycket tankeverksamhet utan mest vill slötitta. Den är fin. Handlar om en läkemedelsförsäljare som blir förälskad i en kvinna som är sjuk. Läkemedlet han säljer och hennes sjukdom har ingenting med varandra att göra och egentligen skulle filmen kunnat vara precis som den är utan delen som handlar om vilka läkemedel killen säljer. Förstod inte riktigt budskapet då de olika händelserna inte verkade ha något samband men det är en fin film och det fälldes några tårar då och då :). Gillar filmer som får mig att gråta. 

Wicker park - Nja, jag gillade inte den så mycket. Ännu en gång en intressant story men en sådär-okej-film. Vill inte gärna se om den men den sög inte. Den var skum och därigenom intressant. 

We need to talk about Kevin - Intressant och bra. Den är seg och som en underhållande film är den inte särskilt underhållande men utifrån en diskussionsynpunkt är den väldigt intressant och bra. Den väcker frågor. Jag önskade att jag hade sett den med någon så vi kunde pratat om den tillsammans efteråt, men såg den själv.

 

Och sist men inte minst. Igår såg vi Now you see me på bio. Mycket bra, mycket underhållande, mycket fet! Ser gärna om. Handlar om illusionister. Awesome, älskade den. 

 

Ja, det har ändå blivit några filmer ser jag nu. Fick dock googla några av dem, har redan glömt vad de handlade om.. suck. 

ADHD är kontextuellt. Ställs det inte krav på att jag ska vara på ett visst sätt, är det inga fel på mig. Ställs det inga krav på att jag ska minnas vad jag läser för att det kommer att komma frågor på det på nästa test, är det inga problem med att jag säger "jag minns inte exakt hur det var men jag läste någonstans att något samband fanns mellan detta och detta.. minns inte vilket år eller hur studien gjordes men det var vad de kom fram till i alla fall". I skolan är det nog värst. Det är klart att skolsystemet inte fungerar för alla. Skolsystemet är inte anpassat efter varje barns individuella skillnader och behov. Även om det finns riktlinjer och mål kring att det ska vara så anpassat så möjligt så är det så klart inte det. Men det är ändå ett system som de allra flesta kan anpassa sig efter.

 

En vän till mig sa att det inte är konstigt att barn får en adhd-diagnos eftersom det är så himla stora klassen på en enda lärare.. hur ska man som barn kunna sitta still och inte prata med sina klasskamrater när det sitter 50 barn runt omkring en. Hen är skeptisk till adhd. Jag förstår henoms tanke och argument. Jag förstår verkligen. Men kan inte låta bli att tänka att det är ju någonting som gör att det är så himla svårt för denna ena personen i varje klass som gör att hen inte kan koncentrera sig, fokusera, minnas och hänga med medan de övriga 49 barnen kan.

 

Sen är jag själv skeptisk till att ge barn adhd-diagnos av andra själ. Förr trodde man att ADHD var något man växte ifrån. Idag säger man att 50% (är inte säker på denna siffra, men en hel del i alla fall) växer ifrån sina adhd-symtom medan de andra har kvar sina symtom även i vuxen ålder. Hyperaktiviteten och impulsutbrotten minskar med ålder men de övriga symtomen kvarstår. Några argumenterar för att det ska vara en utvecklingsnivå det handlar om. Vissa barn mognar senare än andra, adhd-symtomen kan bero på en omognad hos barnet. Det talar för att många barn med adhd växer ifrån sina symtom. I andra fall kanske det beror på att barnet fått rätt hjälp och stöd av föräldrarna, skolan och omgivningen och på så sätt klarat sig. En föreläsare vi hade en gång sa just att hen inte tyckte att barn skulle få en ADHD-diagnos, särskilt inte i dagens samhälle där barn inte längre behöver en diagnos (i teorin i alla fall) för att få adekvat hjälp. Det ska skolan erbjuda när ett barn är i behov av stöd. Hen menade att om en har samma problematik som vuxen, om en har svårigheter likt en adhd-diagnos ger även i vuxen ålder, då kan en med större sannolikhet säga att det är ADHD det beror på. Men som barn är det inte konstigt att man vill röra på sig, att man vill klättra omkring på klätterställning, att man tar hål på kläder, att man inte vill sitta och läsa eller räkna långa stunder, att tankarna vandrar iväg o.s.v. Han påpekade också att ju fler vi sätter ADHD-diagnosen på desto mindre tålamod har vi för barn som är hyperaktiva/pratar mycket/inte vill läsa läxor längre stunder. Desto mer benägna blir vi att misstänka ADHD eller andra neuropsykiatriska diagnoser så fort någon är lite störig eller påvisar för mycket/för lite energi.

 

Det är ett intressant ämne. Svårt men intressant. Det svåraste ligger väl i att man inte en vet vad det är.

Jag har tagit paus från min adhd-medicin. Mest för att den inte ger mig någonting nu under sommaren/på semestern. Jag behöver inte kunna koncentrera mig mer än jag kan, jag kan vara distraherad och ha dålig koll på tiden. Jag behöver inte ha jämn aktivitetsnivå, jag behöver inte att min hjärna ska hålla tyst så att jag kan plugga in rätt saker istället för att vara vilsen och virrig i tankarna.

 

Men jag tog också en paus då jag upplevde en del biverkningar som jag hellre är utan. Särskild under perioder jag inte går i skolan då adhd-problematiken påverkar som mest. Huvudvärken var den jobbigaste biverkningen. Den kom strax efter att effekten bör ha avtagit. Ibland mynnade den ut i migrän, ibland behövde jag bara sova en stund och ibland var det en smygande huvudvärk som låg och lurade men som aldrig helt slog ut. Jag ska ge medicinen en chans till i slutet på augusti innan skolan börjar igen. Är det lika jobbigt då (för huvudvärken kan ju ha berott på så mycket annat som stress från förra terminen, värmen på semester, resandet i sig o.s.v.) ska jag ta det med min läkare och antingen få byta medicin eller kanske sänka dosen? Ja, jag vet inte vad de gör. Vi får se.

 

Hur som helst upplever jag att mina adhd-symtom mindre nu på semestern. Jag är ledig från stress och oro över att klara skolan. Jag är ledig från rutiner som jag inte kan följa men som jag verkligen behöver för att inte känna att jag går under. Jag är ledig från att känna mig misslyckad för att tvätten tar evigheter, för att jag glömmer plattan på, från att min ekonomi kraschar, för att jag får utbrott på platser det är pinsamt att få utbrott på, för att jag inte kan lyssna i mer än några minuter utan att antingen tänka på annat eller glömma bort hur samtalet började/vad vi pratade om. Jag behöver inte minnas tvättiden för jag tvättar inte, behöver inte minnas avtalade tider för jag har inga, behöver inte ha dåligt samvete för den jag är, för det jag inte är, för vad jag saknar. Jag bara är. Och det är skönt.

 

 

 

Ett företag med anställda från turkiet har hyrt en lägenhet av oss för att bo i medan de arbetar med något projekt här. När de tittade på lägenheten fanns det tre sängar men då de bara skulle bo två personer där tog vi bort den ena sängen och flyttade upp till vår lägenhet så att vi kunde använda den. Tydligen är de tre arbetare trots allt och vill givetvis ha tillbaka säng nr 3. 

 

Min bror ringer dem i fredags för att berätta att vi ska resa bort och inte kan komma med möblerna förrän tidigast måndag.

 

Han - We are going away for the weekend so we will fix the furniture on monday. It is ok?

Gästen - Okey.. What can I do? :)

 

Hahahahahahaha.

Tror inte det låter så kul i skrift men med blatte-brytning och hans självklara svar om att han ändå inte kan påverka det och då får han ju helt enkelt vara okej med det fick mig att garva högt. Hahahahaha. "okey, what can I do?". 

 

Annan sak som var riktigt kul var när jag och min man skulle ta pass-foto för id-kort och för att registrera att vi är gifta även här i mitt hemland. Vi går in och blir fotograferade en i taget. Min man har på sig en vit-randig pikétröja, lite skäggstubb och lite mustchasstubb in real life. 

 

Ut ur skrivaren efter att fotografen pillat och fixat med våra kort i max 3 minuter kommer min man ut med kostym, lite tydligare mustasch och rakat skägg. Hahahaha. Suit up! Fotografen tyckte inte man kunde ha vit tröja på sig så det fick bli kostym. Hahahahahaha. Så jävla klockrent. 

 

 

 

 

Jag, min man och min bror vad och badade idag i en vattenpark. Det var mest turister från andra mellanösterstäder än denna som den låg i. Det var många saker som får mig att tro att folket här är korkade och dumma i huvudet (ex hur man beställer mat, hur kösystem inte finns, hur ritningen på omklädningsrummen såg ut, hur marken på två ställen var extremt hala när det är blöt så att jag ramlade och skadade min handled, hur det står med saker på en meny i en restaurang men man beställer drycken i en helt annan del av parken o.s.v) men jag är så himla glad över att män och kvinnor badade ihop. Det var absolut flest män där, men det var en hel del kvinnor också. Dock fullt påklädda. Männen hade bara badshorts (de fick inte ens komma in i badområdet med t-shirt på) men kvinnor hade byxor eller leggins, t-shirt eller tröjor och vissa hade slöja. Många hade t.o.m. jeans. Såg väldigt obekvämt ut. Jag hade badräkt och badkjol, leggings under och t-shirt över.

 

Det var så skönt att bada, jag kände mig fri i vattnet. Fri från värmen, fri från svett, fri från män som glor (nästan hela tiden i alla fall). Åh! Hade det varit lite billigare hade jag gått dit en gång till innan jag åker hem till Sverige. Eventuellt gör jag det ändå. Jag ville bada några timmar till. Men min svenska man fick hitta sig en skugga och vila då han redan bränt sig efter två timmar och efter ytterliga två tröttnade min bror på att vi inte kunde åka fler rutschbanor än de vi åkte. Det fanns ganska många men det krävdes att man hade en sån här gummiring och alla dem var occkuperade av en massa folk som vägra släppa ifrån sig dem även när de vilade/åt/inte använde dem. Så vi hade bara tre rutschbanor att välja på och brorsan tröttnade. Jag vill bara simma runt och åka om och om igen.  Svalkande och skönt. Det positiva med att alla andra hade gummiringar var att rutchbanorna som inte behövde ringar hade knappt någon kö. Underbart ju!

 

Extra kul (och ganska sorgligt egenltigen) var det när folk blev förvånade och imponderade över mina simkunskaper. Och jag som ogillar djupt vatten (blir rädd och får panik, har tidigare varit nära på att drunka i havet) älskade hur jag bottnade precis överallt. Eftersom de flesta här inte kan simma är det tvunget att ha det så. Yeay!

 

Jag har varit utan internet i några dagar. Det har sin charm att vara det. Det har varit väldigt avslappnade och chill. Inte för att internet gör mig stressad men det är lätt att ta fram internet och hålla sig uppdaterad så fort en liten stund av tråkighet kommer. Nu har man mest tittat på utsikten och här där jag befinner mig finns det gott om utsikt! Förutom utsikt har jag pratat, lyssnat på musik, läst bok, pussat på min A, umgåts med släkt, åkt karusell, åkt linbana, spelat spel på mobilen, promenerat, sovit bra, sett två soluppgångar och ätit riktigt god mat. 

 

Jag har sett mycket kultur och det många saker skiljer sig avsevärt från Sverige. Det mesta ser jag som annorlunda. Jag kan inte avgöra om det är bättre eller sämre, jag kan inte säga vad som är rätt eller fel.. det är bara annorlunda. Vissa saker är extremt charmigt, andra inte. Enligt mig. 

 

Men jag blir väldigt frustrerad när det gäller hur män och kvinnor behandlas olika och hur alla kvinnor är helt okej med detta. Exempelvis är det inte ovanligt att det finns moskéer för bara män, många (jag tror de flesta) moskéer har ett rum även för kvinnor. Men det finns inte en enda moské som är endast för kvinnor. De får som högst ett rum, om ens det. Män och kvinnor (muslimer pratar vi om nu) ber fem gånger om dagen och följer en massa andra regler (stenhårt eller lite som de vill) för att Allah har sagt att de ska göra det men också för att de sedan ska komma till paradiset. I paradiset får männen 72 jungfruar. Vad får kvinnorna? Jo de får vara den vackraste av dessa 72 jungfruar till sin man. Hur kan de leva hårt, följa alla regler, dölja sig med heltäckande kläder och slöja i denna enorma värmen och be fem gånger om dagen för att få bli en av sin mans 72 fruar? Hur kan de tillåta all denna orättvisa på grund av det. Jag förstår att det är svårt att slå sig fri från detta synsätt någonstans där det är så starkt och jag förstår att i rädslan (eller tron) över att Allah faktiskt finns och har sagt detta vågar man kanske inte motsätta sig det. Man vet ju inte vad som finns i det där eviga helvetet som är motsatsen till paradiset. Men jag kan ändå inte förstå hur kvinnorna går med på att ge och ge och hur männen inte skäms över hur de tar och tar. 

 

Något annat som jag finner frustrerande är hur männen sitter och väntar på att maten ska serveras och när de ätit färdigt reser de sig upp och går in i ett annat rum medan kvinnorna fixar maten, dukar fram, serverar, häller upp dricka till alla, tar bort maten, diskar, städar, brygger te, serverar te, tar bort te, skär upp frukt, serverar frukt, tar bort frukt, häller upp vatten och läsk, serverar, diskar. Ibland förstår jag inte hur de hinner äta själv. Fast samtidigt så verkar det inte som att man ser kvinnorna som serveringspersonal.. för samtidigt så råder det en enorm gemeskap, vänlighet och värme. Folk håller ihop, folk äter ihop, folk skämtar mycket, skrattar högt, bjuder på sig själva. I Sverige är det vanligt att när man befinner sig i en folksamling pratar man lite lågt med den som sitter en närmst. Här pratar man tvärs över rummen med varandra, ibland högt, ibland lågt men oftast är det liv och rörelse. 

 

I alla fall. Jag har det bra, vi upplever, vi njuter, vi chillar. Något som drar ner betyget väldigt mycket är toaletterna  (hemma hos mig och hemma hos släktingar är dem vanliga och bra, men på utflyktsplatser och i huset vi hyrde i två nätter som låg vid Iranska gränser... not so nice). Toabesök och duschar utan tryck.. usch.