Åh, älskar att vakna på morgonen och se att solen skiner idag. Världen är så mycket finare när solen skiner. Jag ogillar värme, men sol där man kan ha jeans och en tröja på är eftersom det ändå kommer lite vindputsar då och då, är perfekt väder!

Och mina nya solglasögon sätter världen i finfina färger. Färget på glasen är "Brown Yellow" så ovandelen av glasen är lite bruna och sen går det ner i gula nyanser vilket gör att (särskilt) det gröna (träd, buskar, gräs) får en ljuvlig fin somrig och behaglig färg. Nästan så att världen får ett tydligare djup. Som om glasögonen har en 3D-effekt. 

 

 

Jag är så jävla resesugen. Jag vill åka bort och chilla och njuta en långweekend. Jag ska visserligen åka till hemlandet om någon vecka men det är inte en sån resa jag längtar efter. Jag längtar efter en resa likt den jag ska åka i mitten på augusti. Då ska jag åka med mina mycket nära och fina vän S till Amsterdam och njuuuuta. Jag längtar dit så jävla mycket. Jag vill att det ska vara augusti nu! Eller nej det vill jag inte för jag ser fram emot hela sommaren också, så vill inte riktigt hoppa över den. Men ser jävligt mycket fram emot Amsterdam i alla fall. 

 

1. Varför har jag väntat så här länge med att skaffa mig en regnjacka?

• Regnjacka, regnbyxor is the shit! 
• Särskilt i Östgötland där det ofta regnar mycket

2. Woohoo! Har rengjort ugnen. First time ever. Jag är nöjd, den ser ut som ny :). Hur ofta bör man göra sånt? Räcker en gång per halvår?

 

3. Inser hur kul det hade låtit om jag hade stavat fel på ugnen och skrivit ungen på nummer 2. 

 

4. Känns märkligt att det kostade 300:- att träffa en läkare när övriga yrkeskategorier kostar en hundring på samma ställe..En gång träffade jag en arbetsterapeut i 90 min för 100:-, en gång träffade jag en läkare i 40 min. 300:- och en gång träffade jag en skötare i 16 min. 100:-

 

Jag fick en kommentar på förra inlägget angående hur dålig kontroll det är i vården när en patient börjar på medicinsk behandling. De kollade inte min vikt. 

 

 

 

Jag var på kontroll idag hos de som gör min ADHD-utredning. Eller ja, där jag får min ADHD-behandling rättare sagt. I en månad har jag tagit medicin med den lägsta dosen.. Mitt liv har blivit mycket bättre redan. Dels genom att jag sover betydligt bättre än förrut, vilket leder till att jag har lättare för att vakna och gå upp på morgonen. Det är jag extremt nöjd med. Och allmänt känner jag mig mer lugn inombords. 

 

Det känns konstigt att ta medicin i syfte att bli "normal". Det är så det känns. När jag tar medicinen känner jag att jag blir "normal". Jag ogillar verkligen termen normal, men det är nog så jag skulle beskriva hur medicinenen påverkar mig. Det är i för sig ett annat inlägg. I detta inlägga tänkte jag klaga lite.

 

Psykiatrin kallade in mig på en första kontroll för att kolla blodtryck och puls samt höra om biverkningar i syfte att se om jag ska höja dosen eller inte. Skötaren frågar mig om jag gått ner något i vikt varpå jag svarar "nej, det tror jag inte". Och hen berättar hur viktigt det är att jag äter regelbundet och kanske någon frukt emellan varje måltid för att många tappar aptiten med medicinen och det är viktigt att jag inte går ner i vikt. I så fall får vi byta medcin. Och sedan går vi in i ett annat rum där vi bokar en ny tid för nästa möte.

 

Jag frågar "ska vi inte kolla min vikt då". Och hen frågar "jo det skulle vi ju kunna göra men du kanske har koll på din vikt?" Det har jag inte. Jag äger inget våg, jag väger mig ibland när jag är hemma hos någon som har en våg men det är väldigt sällan.. jag vet faktiskt inte vad jag väger. Jag kan slänga till med en siffra som motsvarar en siffra jag vägde en av dessa gånger då jag ställde mig på någon annans våg. Men annars har jag noll koll. Vilket jag informerar om. Och hen svarar "ja men du märker ju på dina byxor och så om du går ner eller upp i vikt".

 

Och sen vägde vi inte mig.

 

Är inte det konstigt? Hur de informerar om hur oerhört viktigt det är att jag inte går ner i vikt och att medicinen kan komma att behöva bytas ut om jag skulle gå ner i vikt utan att de kollar mig. Vad sänder det för signaler? Jo, att det inte är så viktigt egentligen. Nästa gång ska jag nog säga till att jag vill att de gör det ordentligt för min säkerhet. Det ska ju kännas tryggt för mig. 

Idag hade vår grupp sista handledningsmötet men klienthandledningsgruppen. Det var fint och jag var mest glad. Dels för att jag har lämnat in en, enligt mig själv, riktigt bra behandlingsrapport. Jag är så himla stolt över mig själv. Solen sken och vädret var alldeles perfekt, särkilt när vi satt på innergården där det inte ens blåste något. 

 

Vi fick småanteckningsblock i present där vi var och en skrev ner någon fin hälsning till varandra. 

 

En kommentar jag fick var att jag var världens finaste brud (alltså inte tjej, utan brud som när man gifter sig). Den finaste kommentaren jag fick var att hen är övertygad om att jag kommer att bli världens bästa terapeut. Min största bekräftelse var från handledaren som skrev att hon nu förstår hur mycket jag har kämpat och hur tufft det varit i perioder (antar att hon syftar på min diagnos) följt av en mängd fina egenskaper hon sett hos mig i klientarbetet. En  hälsningar avslutades med att jag är en fantastisk människa, vän och förebild. Jag undrar hur hon definierar vän, jag tycker att det är ett starkt och betydelsefullt ord som kategoriserar människor man vill ha nära, man vill ha kontakt med och som man litar på. Vi har aldrig pratat i telefon eller knappt kontaktat varandra på fritiden. Hen är en superfin person och jag hänger gärna med henom men vet inte om "vän" är det rätta ordet. 

 

Jag ska försöka att inte tro att det är fina ord med noll mening. Jag ska ta till mig av dem och tänka att människor inte skriver nonsens för att det låter fint. De flesta är väl ändå ärliga gällande kommentarer. Självkritisk som jag är läser jag vissa stycken skeptiskt. Men jag tror ändå på att jag är en geniun, fin person men härlig personlighet. Att jag är engagerad och omtänksam. Och att jag kommer att bli en bra terapeut. 

Idag hade jag tvättid 13-16.

Jag vet inte om det är något fel på vår tvättstuga (maskinerna och torkrummet) eller om jag bara fortfarande inte har lärt mig hur fan man gör och planerar för att det ska vara smidigt och enkelt så att man är färdig kl 17 (man har torkrummet fram till en timme efter tvättiden).

Men nu är kl 22.09 och jag har inte hämtat de torra kläderna. Ironiskt med tanke på mitt förra inlägg där jag bara slängde till med ett exempel. Jag startade första två maskiner kl 13.16. Jag har bara tvättat fem maskiner. Jag är inte klar.

Just nu är jag sur som en citron, extremt trött och förbannad. Förbannad över att jag har förbannat mig själv över att jag alltid tvättar så jävla sent. Så denna gång tog jag en tidig tid för att bli klar tidigt.

Ändå hänger tvättjäveln kvar nu kl 22.12. Ja. Jag är sur. Ologiskt och oförtjänt så klart för det finns ju anledningar till att det blir så här. Men såhär ska det inte behöva vara.

9 timmar. 9 timmar för fem ynkliga maskiner. Ah!

Jag vägrar hämta den nu. Ska hämta den imorgon bitti. Jag tänker bara inte göra det. Jag är trött och gäspar och det svider i mina ögon. Punkt.

Jag har ADHD. Jag har fått diagnosen ADHD vädligt nyligen. Det känns konstigt. Som vanligt är det många känslor blandade. Dels lättnad och hoppfullhet om att nu ska jag få hjälp med mina svårigheter och kanske utbildning inom områden där mitt vardagsliv kan bli bättre. Det känns också ledsamt att jag inte fått hjälpt tidgare men samtidigt har jag klarat mig bra ändå. Det känns jobbigt att känna sig missförståd och tröttsamt att vissa inte tror på mig.

Jag vet inte ens själv om jag tror på att jag har ADHD eller om jag ens tror på ADHD överhuvudtaget. Ingen vet precis vad det är i hjärnan som gör att en har problem med de sakerna som en med ADHD har problem med. Vi vet inte vart det sitter, vad det beror på eller vad det är som medicineringen gör som gör det bra. Det vi däremot vet är att en hel del människor (3-5%) har en mängd symtom som tillsammans skapar en mängd problem i en inidivis liv. Särskilt gällande att hålla ihop vardagen och klara sig i skolan så som skolsystemet ser ut vanligtviss. Vissa skyller på mognadsnivå, andra på uppfostringen men oavsett vad kan man se en mognadsskillnad och ofta beter sig den med ADHD som om den är några år yngre, som om den inte mognat upp riktigt.

Personligen har jag flera gånger fått höra av min mamma "När ska du växa upp egentligen" och "Du är faktiskt vuxen nu". Inte för att jag inter beter mig som en 27åring men jag har ingen rutin och är inte så eftertänksam och.. ja.. mogen som en vuxen kanske "ska vara". Eller ja, jag vet inte riktgt vad det innebär ens och kanske har alla fått höra liknande fraser av sina föräldrar ända upp i 30års åldern.

Mitt största bekymmer är i alla fall mitt minne. Både mitt korttidsminne och mitt arbetsminne. Mitt arbetsminne kan göra mig alldeles tokig och många av mina "adhd-utbrott" och problem beror på mitt korta arbetsminne. Det gör mig långsam, glömsk och irriterad. Mitt minne och att jag är så lättdistraherad.

Jag kanske är på väg till köket för att plocka ur disken, på vägen ser jag min kalender och kommer på att jag ska maila min handledare om en tid, jag sätter mig vid datorn och facebook är uppe, jag kommenterar en bild. På sidan ser jag reklam för skor, jag går in på hemsidan och slösurfar efter skor, kommer på att jag faktiskt behöver en ryggsäck, slösurftar efter ryggsäckar. Blir påmind om att jag är 40min sen till tvättstugan, på vägen till att förbereda tvättkorgen ser jag en banankartong med kläder jag ska lägga upp i förrådet, jag känner att jag inte orkar gå dit men efter att ha fått syn på en tröja i kartongen som jag nog vill behålla här nere tar jag fram den och hänger upp. Då det är stökigt i garderoben drar jag ut lite kläder för att rensa.. kommer på att jag måste ringa mamma och fråga något, tar upp mobilen, ser att jag fått sms. Svarar på smset, lägger ifrån mig mobilen, går ut i vardagsrummet och sätter mig framför datorn för att ta det lugnt en stund.

En timme senare har jag fortfarande inte mailat min handledare, inte tagit upp kartongen i förrådet, inte ringt mamma och inte tvättat. Givetvis ser det ut så här för andra också. Man glömmer bort tvättider, man distraheras av sms och facebook, man glömmer bort tiden. Men för folk med ADHD är det så här väldigt mycket och väldigt ofta. Det är svårt att ta tag i saker, att börja, att komma ihåg, att fokusera, att avsluta och att få vardagen att gå ihop.

Jag tänkte att jag ska skriva lite om ADHD och vad jag känner kring det i min förra blogg. Men ville inte göra det i en blogg där jag är jag, kanske för att jag är tveksam till det, kanske för att jag skäms lite, kanske för att jag inte kan hålla koll på vem som läser, kanske för att jag inte ens vet vad jag känner och tänker kring det än. Men har bestämt mig för att göra det ändå. Så en ny blogg passar ju bra då.

 

Dels måste jag nog våga säga till mig själv  och erkänna att jag har ADHD och dels för att just här kan jag tänka och skriva fritt om mina känslor, tankar och funderingar kring det. 

Äsch. Vill vara hemlig. Det är mycket enklare då. Då behöver man inte fundera så mycket på vad man vill och inte vill att andra ska veta. På min icke-hemliga-blogg behövde jag tänka på att någon kanske någongång råkar hitta den och får läsa saker som jag inte vill att denne ska veta om mig. 

 

Så nu börjar vi om. Igen.