Jag är inte jätteförtjust i OddMollys kläder. Tycker att de kan ha söta koftor men oftas är kläderna för dyra och passar inte min "stil" riktigt (vad det nu är för stil). Nu ska de tydligen börja med någon sorts home-collection. Man har fått smakprov och fått se deras kuddar. Jag tycker att de lyckats riktigt bra. 

 

Är lite kär. Så mysiga och höstiga kuddarna är. Hade de inte varit över min prisklass hade jag slagit till. Älskar hösten och höstmys och dessa är ju bara för höstiga. 

 

Som sagt, över min prisklass, men precis i min smak. 

 

Särskilt den mörkblå kudden på sista bilden. 

Nytt duschdraperi i mitt badrum. Tröttnade på det ceriserosa så bytte ut badrumsmattorna och duschdraperiet mot vitt. Älska´t! 

 

Volanger ♥

 

 

Wiiie. Är mycket nöjd med dagen.

 

Har tvättat kläder, bakat scones, pratat länge med mamma i telefon, städat och lyssnat på musik på hög volym. Musik ♥. Makes me happy. Det har varit mycket Avicii och Swedish House Mafia. Det kräver hög volym. Funkar inte annars. 

 

Dessutom har jag orkat locka håret och klä upp mig. Inte för att jag har känt att jag saknat det men känns trevligt att se sig fin. Framför trevligt att lägga lite tid på sig själv.

 

Nu ska jag snart ta bussen in till stan. Sushi med maken, vännen och vännens gäst. Sedan öl. Förhoppningsvis har kläderna i vårt förmodligen söndriga torkrum torkat till dess. Hängde upp kläderna vid halv två och nu (kl17) är de fortfarande inte torra. Som tur är vill ingen tvätta på lördagar så jag bokade rummet till elva. Hellre att de hänger där än att jag får vara kreativ och hitta hängplatser överallt i lägenheten. 

Okej. Förra veckan gjorde min hanledare mig otroligt irriterad på grund av att hen spydde gala över patientgruppen som tror sig ha ADHD. Jag fick sitta och lyssna på när hen spydde gala över patienter som söker "hjälp" endast i syfte att få bidrag och pengar från försäkringskassor och skit. Hur hen tyckte att "koncentrationssvårigheter" inte borde vara en diagnos, att de människorna kanske bara ska arbeta med praktiska jobb där de får röra på sig i så fall om det nu är så svårt att plugga eller om de nu inte kan sitta still på kontor. Jag fick lyssna på hur hen är upprörd över att de tag tid från andra patienter och hur de inte accepterar när man kommer fram till andra diagnoser och bla bla bla bla bla. Hen vet inte om att jag själv har fått diagnosen och att jag är så otroligt tacksam över detta. Att det har hjälpt mig så jävla mycket. Att jag tar in vad folk säger, kan sitta med skivuppgifter på ett helt annat sätt, klarar av att planera och att medicinen samt medvetenheten om mina svårigheter hjälper mig att hålla mitt liv i schack. Hjälper mig att förstå mig själv. Hjälper mot suget att klanta till det, ta droger vid fel tillfällen, vara för spontan, inte ställa till det ekonomiskt på grund av idiotisk impulsivitet o.s.v. Nej, hen vet inte om att jag är en av dem som hen snackar skit om. Som hen raljerar om, som hen spyr gala på. Så där sitter jag och tar och tar och tar. Jag försöker säga saker som "nej det är klart att inte alla gör det för bidrag" och "tror du inte att vissa har ADHD då" och "har du inte upplevt att det hjälper vissa". Visserligen tror hen att ADHD finns och att många har det och att en del blir hjälpta av det. Men är av uppfattningen att de flesta vill ha diagnosen för att få ut fördelar av det. Vid ifrågasättandet av vilka fördelar det är drar hen upp saker som "längre tentatid" och "anteckningsstöd". Jag blir upprörd!!

 

Jag blir upprörd av flera anledningar.

1. Det finns inga jävla bidrag för ADHD-personer. Det finns sjukersättning, sjukpenning, aktivitetsstöd o.s.v men det är såna bidrag som ALLA kan söka och där en funktionsbedömning görs innan några jävla pengar kommer.

 

2. Jag är student och påverkas av mina handledare och av kollegorna runt omkring. Lägg inte denna värdering på mig, påverka mig inte med ditt skit bara för att DU är trött på att göra NP-utredningar. 

 

3. Slösa inte min handledningstid på att prata skit om människor. Hen har gjort det förrut. Hen har pratat om kollegor och enheten. På min handledningstid dessutom. Dont please!

 

4. Om de nu blir hjälpta och kan klara av studier och bli vad de vill bli, är det verkligen så hemskt att ge dessa personer extra tenta tid och anteckningsstöd? Är det hela världen, hur påverkar det dig och dina nära att en person som behöver extra tid för att klara det andra klarar utan extra tid får det? Vi har inga problem med att bygga en ramp för personer i rullstol eller erbjuda ergonomiska stolar på alla föreläsningar till personer med smärtor i kroppen, men anteckningsstöd och muntliga tentainstruktioner till kognitivt nedsatta personer är att "de bara vill ha fördelar". 

 

5. Jag tycker att om man är så jävla trött på utredningar och om man har en fördom om att patienter söker svar på diagnoser för att kunna "skylla på sin diagnos" eller "få pengar och kunna sitta hemma i soffan" så kanske man inte ska jobba inom psykiatrin. Givetvis ska man vara kritisk och ifrågasätta då och då om man "ger bort" diagnoser för lätt, men jag tycker att man också ska tänka på om man är för fördomsfull kanske man missar många med diagnos som behöver stöd och hjälp från samhället. 

 

6. Som handledare och som psykolog (som medmänniska för fan) ska man vara försiktig med hur man pratar om olika diagnoser och sjukdomar för att man VET INTE VAD MAN HAR FÖR PERSON FRAMFÖR SIG. Man vet inte om personen man pratar till har växt upp med en bror med grav Asperger, en syster med kraftig ADHD, en mamma med ätstörningsproblematik, en pappa som alkoholist, en granne som psykotisk, en.. ja.. listan kan göras lång. För att inte prata om vad personen själv har. Där sitter jag, med min diagnos och mina svårigheter och min redan existerande oro om att folk inte tar mig och mina svårigheter på allvar och får höra om hur "vi" söker svar för att kunna ligga i soffan och punga ut pengar från samhället. Inte för att få svar på varför jag varit mest trögt och mest dum i huvudet i min klass, genomgående under alla skolår. Inte för att få svar på varför jag inte förstår rutiner kring hushållsarbete, varför jag aldrig minns något, varför matlagning blir en enorm och för svår aktivitet för att det innehåler för många led av för många insturktioner, varför jag måste läsa om samma stycke sju gånger för att förstå det. Fyra gånger innan jag ens inser att jag läst om det, tre gånger för att förstå varje mening. Varför saker tar så jävla lång tid för mig men inte för andra, varför jag aldrig upplever att jag sovit ut, varför det tar så lång tid att komma ner i varv efter en aktivitet, varför..

 

Nej.. nu blir jag för upprörd. Det är inte bra inför sovdags. För om det är något jag behöver ta vara på, så är det min sömn. Den är kaos som den är. 

 

Min utredningshandledare är helt fantastisk och helt underbar. Hen är bra såväl kunskapsmässigt som handledarmässigt. Man märker att hen har en enorm kompetens. Hen är också en grym medarbetare som jobbar för arbetsplatsen och för medarbetarna. Som handledare visar hon en tilltro till oss studenter som får oss att känna oss bra och hen.. ja.. hen är min förebild för hur jag vill vara som psykolog/anställd i framtiden.

 

Men min andra handledare däremot. Dum.I.Huvudet. Hen är tvärtom ett typexempel på hur jag inte vill vara. Till en början tyckte jag att hen var bra som handledare och hade klocka och bra råd gällande handledningsfrågor som rörde samtalsbehandling och patientärenden. Men ganska snart började hen slösa min handledningstid med att prata om sig själv, allt negativt som råder på arbetsplatsen, skitsnack om kollegorna och gnäll över det där jävla produktionskravet (som borde få ett alldeles eget inlägg så idiotiskt det är). Jag ska inte gå in på hur irriterande hen är och hur det kommit till en nivå där jag inte ens vill se hen mer, jag vill inte vistas i samma rum som hen helst, för att jag ser att klockan är asmycket och jag måste sova.

 

Men kanske skriver av mig om det imorgon. Vet i alla fall att jag är sjukt glad över att jag inte har hen som PTP-handledare. För det är under ett helt år. Det hade jag inte klarat av. Nu är det, tack och lov, bara en vecka kvar med hen och sen behöver jag aldrig mer se hen. Eventuellt. Om jag inte hamnar på samma arbetsplats som hen i framtiden förstås. Men ja. tills vidare i alla fall.

 

Ah! Så arg jag är på hen. Ah.

 

God natt. 

I sluttampen på praktiken nu. Bara en vecka kvar, typ. 

 

Så nu håller jag på att avsluta patienter, ärenden och sånt. Det har varit lite blandade känslor. För några veckor sen gjorde det mig ledsen att tänka på att praktiken snart är slut, jag har trivts så bra och jag föredrar arbete framför plugg anyday! Men nu känns det riktigt bra att det snart är slut.

 

Inte bara för de tekniska sakerna som att slippa pendla två timmar och slippa vara hemifrån 12 timmar om dagen. Utan också för att det är riktigt skönt att avsluta någonting. Nu avslutar jag ett moment. Ett moment som jag klarat galant. Minst lika bra som jag trodde att jag skulle klara det om inte bättre. Jag har lärt mig saker, utmanat mig själv och gjort mig själv stolt. En ny känsla. Jag har trott på mig själv och bevisat mig ha rätt. En ny känsla. Jag har inte sagt emot andra som trott på mig vilket är en ny erfarenhet. Jag har inte "skrytit" om mina negativa sidor i syfte att varna alla om hur dålig jag. Bara det är så jävla bra.

 

Jag hade ett komplicerat patientfall som tog muster ur mig. Utredningsteamet tyckte sig se någonting som jag inte ville hålla med om till hundra procent eftersom det kändes som om det var mer än så. Men jag visste inte vad. Jag försökte testa och intervjua för att hitta någonting som kunde förklara symtomen/problemen/svårigheterna på annat sätt än så som kollegorna ville förklara det. Men det gick inte oavsett vilka personlighetsstörningar eller andra psykiatriska diagnoser jag försökte få hen att passa in i. Tills det till slut gav utslag för diverse nya symtom som tillsammans lede till en.. ja.. en nästan diagnos som är en diagnos och efter det har det känt rätt. Efter att jag presenterar mina fynd och kollegorna höll med kändes det som om en sten hade lyfts, jag var tio kilo lättare och jag svävade på moln i två dagar. Äntligen hittade jag något som jag kunde stå för. Som kunde förklara hens svårigheter. Som kan göra att hen kan få det stöd hen behöver. Så skönt. Då blir jag stolt. Stolt för min envishet. 

 

Grejen är att jag i några veckor varit bitter över att mitt patientfall var ett svårt och komplicerat fall. Min klasskamrat fick två tydliga och klockrena fall som var "enkla" och som gick att utgöra på kort tid. Medan mitt ena var komplicerat och svårt. Nu i efterhand kan jag se det med helt andra ögonon. Jag har lärt mig så mycket. Jag har analyserat, tolkat, läst på, läst in, diskuterat och bollat med mig själv. Jag har suttit med manualer och tolkat och lärt mig tester, hantera frustration, nya ord. I slutet kunde jag t.o.m. tycka att det var riktigt spännande. Visst, det tog extremt lång tid att skriva utlåtandet. Jämnfört med klasskamraten. Men inte konstigt.. jag fick ju försöka förstå på ett helt annat sätt än när det är "enkelt". Oh. Att till slut lyckas landa i något som känns bra. Så. Jävla. Härligt. 

 

Jag är så stolt.