Jag har skrivit om hur jag får kämpa för mina rättigheter på Capiopsykiatri. Capiopsykiatri är en privatverksamhet som jobbar i uppdrag av Landstinget. Det innebär att de har samma riktlinjer och uppdrag som övriga psykiatriska mottagningar i Landstinget har och mottot "Lika vård för alla" gäller. Dessvärre ser det inte ut så i verkligheten, Capio, som visserligen har en stor produktion/tar emot många patienter och därmed får mer och mer pengar varje år eftersom de "klarar kraven" lyckas se ut som en bra mottaning på papper men min subjektiva uppfattning som patient är att de inte alls är bra. Visst, de kanske har hög produktion men som patient känner jag mig bara som en pinne i systemet. 

 

Här om dagen hade jag en tid hos en sjukgymnast på Rörelse och hälsa. En enhet, tilhörande Landstinget, som jobbar med smärta i kroppen hos patienten. Jag sökte mig dit på grund av att jag har kronisk huvudvärk, eller åtminstone gränsar till det. Kronisk huvudvärk innebär att man har huvudvärk minst 15 dagar i månaden. Jag vet inte om jag har det riktigt 15 dagar i månaden men jag har det väldigt ofta och ofta i två veckor i streck. Så kanske huvudvärk 15 dagar på en och en halvmånad. 

 

Hur som helst så började jag misstänka att det är spänningshuvudvärk eftersom varken alvedon och ipren hjälper. Inte ens Naproxen. Det enda som hjälper är migräntabletter och såna kan man inte ta så ofta. Jag ringde till vårdcentralen och berättade lite om min huvudvärk och de skickade remiss till Rörelse och hälsa. När jag kommer dit blir jag mött av en ung kille som jag trodde var en praktikant och blev genast skeptisk. Fördomsfullt nog. Han såg inte ut att vara mer än 17 år. Jag hade så klart fel eftersom han är utbildad sjukgymnast. Han var dessutom väldigt kunnig, hjälpsam och tog mig på allvar.

 

Inom loppet av en timme har vi gått igenom hur det här med huvudvärk påverkar mig, hur den känns, var den sitter, vad jag tänker om den, om jag ser mönster i vilka perioder jag har huvudvärk etc. Han kände på mina muskler, bad mig göra övningar, observerade och tryckte. Sedan sammanfattar han att det inte finns några tecken på att det skulle vara något allvarligt eller neurologiskt utan att det förmodligen beror på just spänningar och felanvändning av kroppen. Han berättar vad enheten har att erbjuda. Det finns allt från gruppbehandlingar som fokuserar på Yoga, stresshantering, Mindfulness, andning, avslappning o.v.s. Det finns kortsiktiga lösningar som Akupunktur och Tens och långsiktiga lösningar som att man får lära sig hur man ska träna vilka kroppsdelar för att bli starkare i just dem musklerna man har problem med. Han berättar att man har tillgång till deras gymavdelning, när man vill och hur ofta man vill, i syfte att kunna komma och träna/utföra övningar som han dessutom första gången går igenom med mig så att jag tränar rätt. Han ger mig tips på övningar jag kan göra hemma för att slappna av i musklerna och hur jag kan rulla ihop en handduk och ha vid svanken för att jag ska sitta rätt när jag studerar. 

 

Plötsligt började jag gråta. Av den enkla anledningen att jag kände att någon tog mig på allvar. Någon inom vården tog mitt problem med huvudvärk på allvar och erbjöd mig all möjlig slags hjälp som om jag räknas, som om jag är en patient de bryr sig om, som om han vill hjälpa mig och som om patienternas välmående spelar roll. Jag grät bara två minuter och sen tog jag mig samman men det var en lättnadskänsla och precis då insåg jag hur jobbigt jag tyckt att det är att behöva kämpa för att få mina rättigheter. Hur viktig vårdens resurser är och hur enormt viktigt det är för patienten att få känna sig sedd och erbjuden hjälp.

 

Till skillnad från Capio där jag fått ta reda på saker själv. Där jag fått säga "jag har hört att det finns en kurs för personer med ADHD" för att ens få veta att den går en gång per termin. Där jag fått säga "jag har sömnproblem och har alltid haft det" fem ggr innan jag till slut sa "jag vill ha en tid hos arbetsterapeuten i syfte att få prova tyngdtäcke" varpå skötaren svarar "Jasså.. ja.. hmm.. jag ska ta reda på vad man behöver göra för att få ett sånt" och jag blir frustrerad över att de inte redan vet det. På Capio där jag fått träffa läkaren en ända gång i 20minuter och sen aldrig mer trots att jag medicineras med något som jag borde bli undersökt för gällande levervärden innan. Där jag klagat på huvudvärk och muskelspänningar och blir bemött av en axelryckning och ett "du är för ung för tabletter". Där jag inte fått höra ett enda ord om hjälpmedel eller åtgärder som kan hjälpa mig.

 

 

Okej. Förra veckan gjorde min hanledare mig otroligt irriterad på grund av att hen spydde gala över patientgruppen som tror sig ha ADHD. Jag fick sitta och lyssna på när hen spydde gala över patienter som söker "hjälp" endast i syfte att få bidrag och pengar från försäkringskassor och skit. Hur hen tyckte att "koncentrationssvårigheter" inte borde vara en diagnos, att de människorna kanske bara ska arbeta med praktiska jobb där de får röra på sig i så fall om det nu är så svårt att plugga eller om de nu inte kan sitta still på kontor. Jag fick lyssna på hur hen är upprörd över att de tag tid från andra patienter och hur de inte accepterar när man kommer fram till andra diagnoser och bla bla bla bla bla. Hen vet inte om att jag själv har fått diagnosen och att jag är så otroligt tacksam över detta. Att det har hjälpt mig så jävla mycket. Att jag tar in vad folk säger, kan sitta med skivuppgifter på ett helt annat sätt, klarar av att planera och att medicinen samt medvetenheten om mina svårigheter hjälper mig att hålla mitt liv i schack. Hjälper mig att förstå mig själv. Hjälper mot suget att klanta till det, ta droger vid fel tillfällen, vara för spontan, inte ställa till det ekonomiskt på grund av idiotisk impulsivitet o.s.v. Nej, hen vet inte om att jag är en av dem som hen snackar skit om. Som hen raljerar om, som hen spyr gala på. Så där sitter jag och tar och tar och tar. Jag försöker säga saker som "nej det är klart att inte alla gör det för bidrag" och "tror du inte att vissa har ADHD då" och "har du inte upplevt att det hjälper vissa". Visserligen tror hen att ADHD finns och att många har det och att en del blir hjälpta av det. Men är av uppfattningen att de flesta vill ha diagnosen för att få ut fördelar av det. Vid ifrågasättandet av vilka fördelar det är drar hen upp saker som "längre tentatid" och "anteckningsstöd". Jag blir upprörd!!

 

Jag blir upprörd av flera anledningar.

1. Det finns inga jävla bidrag för ADHD-personer. Det finns sjukersättning, sjukpenning, aktivitetsstöd o.s.v men det är såna bidrag som ALLA kan söka och där en funktionsbedömning görs innan några jävla pengar kommer.

 

2. Jag är student och påverkas av mina handledare och av kollegorna runt omkring. Lägg inte denna värdering på mig, påverka mig inte med ditt skit bara för att DU är trött på att göra NP-utredningar. 

 

3. Slösa inte min handledningstid på att prata skit om människor. Hen har gjort det förrut. Hen har pratat om kollegor och enheten. På min handledningstid dessutom. Dont please!

 

4. Om de nu blir hjälpta och kan klara av studier och bli vad de vill bli, är det verkligen så hemskt att ge dessa personer extra tenta tid och anteckningsstöd? Är det hela världen, hur påverkar det dig och dina nära att en person som behöver extra tid för att klara det andra klarar utan extra tid får det? Vi har inga problem med att bygga en ramp för personer i rullstol eller erbjuda ergonomiska stolar på alla föreläsningar till personer med smärtor i kroppen, men anteckningsstöd och muntliga tentainstruktioner till kognitivt nedsatta personer är att "de bara vill ha fördelar". 

 

5. Jag tycker att om man är så jävla trött på utredningar och om man har en fördom om att patienter söker svar på diagnoser för att kunna "skylla på sin diagnos" eller "få pengar och kunna sitta hemma i soffan" så kanske man inte ska jobba inom psykiatrin. Givetvis ska man vara kritisk och ifrågasätta då och då om man "ger bort" diagnoser för lätt, men jag tycker att man också ska tänka på om man är för fördomsfull kanske man missar många med diagnos som behöver stöd och hjälp från samhället. 

 

6. Som handledare och som psykolog (som medmänniska för fan) ska man vara försiktig med hur man pratar om olika diagnoser och sjukdomar för att man VET INTE VAD MAN HAR FÖR PERSON FRAMFÖR SIG. Man vet inte om personen man pratar till har växt upp med en bror med grav Asperger, en syster med kraftig ADHD, en mamma med ätstörningsproblematik, en pappa som alkoholist, en granne som psykotisk, en.. ja.. listan kan göras lång. För att inte prata om vad personen själv har. Där sitter jag, med min diagnos och mina svårigheter och min redan existerande oro om att folk inte tar mig och mina svårigheter på allvar och får höra om hur "vi" söker svar för att kunna ligga i soffan och punga ut pengar från samhället. Inte för att få svar på varför jag varit mest trögt och mest dum i huvudet i min klass, genomgående under alla skolår. Inte för att få svar på varför jag inte förstår rutiner kring hushållsarbete, varför jag aldrig minns något, varför matlagning blir en enorm och för svår aktivitet för att det innehåler för många led av för många insturktioner, varför jag måste läsa om samma stycke sju gånger för att förstå det. Fyra gånger innan jag ens inser att jag läst om det, tre gånger för att förstå varje mening. Varför saker tar så jävla lång tid för mig men inte för andra, varför jag aldrig upplever att jag sovit ut, varför det tar så lång tid att komma ner i varv efter en aktivitet, varför..

 

Nej.. nu blir jag för upprörd. Det är inte bra inför sovdags. För om det är något jag behöver ta vara på, så är det min sömn. Den är kaos som den är. 

Varje torsdag i sex veckor hålls det en ADHD-kurs på min praktikplats. Kursen är till för de med ADHD och för anhöriga! Det är ju toppen. Man får lära sig allt från vad ADHD är, hur det visar sig och vilka svårigheter det för med sig men också olika sätt och strategier man kan ta hjälp av för att vardagen ska fungera. En del handlar också om medicinering. Det är både psykolog, arbetsterapeut och läkare/skötare som håller i det och man gör olika saker varje gång. Första delen handlade om diagnosen. 

 

Det var jävligt skönt att få höra om sig själv. Det är skönt att höra att det finns förklaringar till att jag glömmer plattan på mitt uppe i matlagningen för att någonting distraherar mig i ett annat rum. De exekutiva funktionerna i hjärnan fungerar inte "som de ska" och därför är det svårare att hålla och att skifta fokus. Att göra en så enkel sak som att laga mat kräver många saker. Man behöver kunna förutse, planera, göra inköp, följa instruktioner, sortera ut onödig information och hålla kvar fokus på det man gör. Man behöver uthållighet och man ska kunna avsluta en färdig uppgift. Bara att kunna avsluta kräver en förmåga att kunna avgöra när det är dags och planeirngsförmåga över hur man avslutar. Det var så skönt att höra hur de förklarar med exempel och exemplena är träffsäkra. 

 

En gång skulle jag koka ett ägg. Medan jag väntade på att vattnet skulle börja koka gick jag till vardagsrummet och lutade mig ståendes mot soffan nära köksdörren för att slötitta på tv. Plötsligt hör jag ett PANG och i köket finner jag ett sprängt svart ägg på väggar och golv och en kastrull med svart botten och inget vatten. Det luktade i en vecka. 

 

Jag kan skratta åt det nu och har väl egentligen alltid gjort det. Sen det hände har jag ibland tagit upp det som exempel på varför jag inte lagar mat. Haha. Men det var skönt att höra om att min kaosande i köket, hur jag alltid glömmer bort vilken ordning jag ska göra saker på, viktigaste ingrediensen vid inköp, att sätta på ugnen i tid och att läsa färdigt meningarna i receptet innan jag agerar är en del av min brist i uppmärksamhet, koncentration, impulssivitet. Det är brister i mina exekutiva funktioner och mitt arbetsminne som birdrar till det. Bara vetskapen om detta kommer få göra att jag blir bättre på att försöka uppmärksamma saker. Jag kommer att hitta strategier för att förenkla för mig själv. För andra kommer det automatiskt. För folk med ADHD kommer det inte automatiskt, utan man måste lära sig medveten. 

 

Samma sak med automatiseringen. För andra kommer automatiseringen av sig själv. Man lär sig cykla och sen kan man cykla. För en person med ADHD är automatiseringen svår. Det tar längre tid och behövs fler repetitoner. Det är därför jag var sämst på alfabetet, sämst på multiplikationstabellen och sämst på simningen. Jag kände mig dum och korkad. Jag skämdes över att alla andra kunde 6 gånger 7 direkt. Medan jag själv kämpade som fan med alla tabeller i flera månader. Framför allt med 6an, 7an och 8ans tabell. De är fortfarande svåra för mig. Det var skönt att få höra det på ADHD-kursen, att jag inte är dum, jag behöver bara mer repetion och mer övning. 

I onsdags träffade jag skötaren som mätte blodtryck och puls (ingen vikt denna gång heller förstås, trots att jag sa att jag tappat aptit och gått ner i vikt). Jag berättade om mina biverkningar och besvär och hon tyckte att "såhär kan du ju inte ha det" och nu ska jag prova ny medicin. Jag ska testa concerta. Eftersom jag är "biverkningskänslig" ska jag börja på 18mg i 1½ vecka och sedan höja till 27mg (vilket motsvarar den dos jag går på nu med Ritalin). På apoteket gick det inte att få tar i 18mg för den var slut överallt (i alla apotek i detta län vars databas de kunde se).

 

Så jag ringa skötaren igen och frågade hur jag skulle göra. Hon gav mig rådet att ringa runt/testa fler apotek eftersom det numera är flera olika kedjor och att andra kedjor kan ha medicinen inne. 

 

Det ironiska är att sen dess, d.v.s. onsdagen, torsdagen och idag, har jag inte upplevt några biverkningar av mina Ritalin 30mg. Jag får inte hjärtklappningar, får inte dimsyn, inga skakningar och blir hungrig och kan äta som vanligt. Jag känner fortfarande biverkningar i magen men biverkningarna är hanterbara. Så jag antar att jag passerat "startperioden" och att min kropp vant sig nu. 

 

Effekten är bra. Jag kan lyssna och fokusera i stort sett hela föreläsningar, jag är lugnare och jag har inte konstant stimulibehov. Så det är ju bra. Och nu ska jag byta medicin. Kanske borde jag fortsatt på denna ett tag till. Samtidigt känns det oerhört jobbigt att jag ska må dåligt varje måndag för att jag haft uppehåll under helgen. Det är ju inte hållbart i längden.

 

Aja. Jag får testa concerta några veckor och sedan utvärdera. Kanske behöver jag gå tillbaka till ritalin senare. Tur jag har bloggen att dokumentera på så att jag inte glömmer bort hur det var. Så, håll en tumme för mig att concerta passar bättre. 

Gaaah! Jag blir tokig på de som satt diganos på mig. Senaste tiden har jag upplevt många biverkningar av medicinen som jag ogärna vill ha. Jag förstår att det är en process att hitta rätt medicin och rätt dos och att en del biverkningar är övergående, så jag är okej med att ha lite tålamod. 

 

En gång i månaden träffar jag en skötare på psykiatrin som kollar blodtryck och så. Igår pratade jag med henne över telefon och berättade att jag upplever många biverkningar, att jag tappat aptiten, är illamående, blev dåsig och darrig mitt på dagen i måndags som om dosen var för hög (trots att det är en låg diagnos), fått problem med magen och så vidare. Jag frågar om vem det är jag ska prata med då jag upplever så många biverkningar, om vem jag ska diskutera eventuellt medicinbyte/ändra dagsdoseringen med och hon svarar "ja det kan du göra med mig när vi ses". 

 

Inget illa alls mot skötaren men jag är väldigt skeptisk till att jag inte har fått träffa "min" läkare mer än EN ENDA gång och det var när jag fick min diagnos. En enda gång. Resten av gångerna lämnar min sköatare en notis om att läkaren kan höja dosen/skriva ut ny medicin. Jag har inte träffat min läkare sen jag började på medicin. Jag vill mycket hellre diskutera medicineringsalternativ med någon som har kompetens inom läkemedel. Skötaren kanske är erfaren och har jobbat där länge, kanske har hon redan hört allt om biverkningar men hon har inte läkemedelskompetens. Hon har inte läst år av de verksamma substanserna i de olika medicinerna, hon har inte behörighet att revidera mitt medicinintag, hon har inte kompetensen att avgöra om jag ska ändra medicin eller inte, hon kan inte svara på om min kropp reagerar så negativt för att jag börjar med en hög "startdos" efter att ha haft uppehåll på en månad. Första gången jag träffade henne visste hon inte ens vad jag gjorde där och frågade mig "jaahaa, är det en halvårskontroll du kommit hit för?" och jag svarar med "det vet inte jag.. ?". Hon tog inte min vikt efter att ha predikat om hur otroligt viktigt det är att hålla koll på sin vikt, hon frågade MIG om det var ADHD eller ADD... ja.. hon är säkert supergullig som person. Men som ansvarig för min medicin har hon inte mitt fulla förtroende. 

 

Jag känner att det är bra att jag själv läser om neuropsykiatriska problem och att jag känner mig själv ganska bra (och vet att jag har dålig koll på det mesta) så jag tar själv ganska mycket ansvar. Från och med idag tänkte jag t.ex. anteckna några gånger om dagen hur jag mår för att se om jag hittar något mönster som visar att jag kanske blir darrig sex timmar efter intag av medicin (vilket skulle kunna betyda att det är så min kropp reagerar när medicinen slutar verka). Jag som egentligen ska gå på en 30mg men som reagerade så som jag gjorde i måndags tänkte att jag börjar med 20mg tills de tar slut (två kvar) och sen fortsätter med 30mg för att se om det kanske var att min kropp inte var van som gjorde att det blev som det blev. Det har gått rätt bra.

 

I måndags (med 30mg) kunde jag inte äta någonting alls. Jag hade med mig matlåda men efter första tuggan blev jag äcklad och kunde verkligen inte äta mer. Men både igår och idag (med 20mg) har min aptit varit som vanligt. Jag blir hungrig och jag äter och det är bra! Så formodligen var det just så som jag misstänkte, att min kropp reagerade starkt för att det var en för hög dos att "starta med".

 

Men ja. Sjukt att jag träffat min läkare en enda gång och att hen inte är med och reglerar mitt medicinintag..

Jag har jättesvårt för att hålla mig vaken när jag tittar på film. Oavsett om filmen är bra eller inte, i mitten på filmen kan jag plötsligt bli intensivt trött och sömning och allt som oftast somnar jag innan slutet. Det är tydligen vanligt vid ADHD. Man tror att energinivån hos de med ADHD är låg och att det är därför en måste hålla igång/är hyperaktiv/behöver stimulans utifrån. Att en behöver ge hjärnan intryck hela tiden för att hålla igång. Alltså, när man väl är inaktiv, som vid tv-tittande, och aktivitetsnivån/energinivån redan är låg är det lätt att man somnar. 

 

Jag har också extremt dåligt filmminne. Ibland är det bra, som när jag ska se om en film jag verkligen tyckte om och jag kan se den som om det är första gången. Men oftast är det faktiskt riktigt störigt. 

 

För att öka chansen att minnas ska jag nu börja med kategori "film" där jag helt enkelt skriver vilka filmer jag ser. Jag är inte intresserad av att recensera filmer, jag är inte bra på det, utan vill bara göra en anteckning. 

 

De två senaste veckorna har jag sett:

Man of steel - Gillar! Superman. 

Unknown - Dålig. Storyn var bra, men skådespeleriet och filmatiseringen var dålig. Det är svårt att skriva om handlingen utan att avslöja storyn men det handlar om en man som är med i en bilolycka och när han vaknar minns han frekvenser av sitt liv. Någon verkar ha stulit hans identitet och han har svårt för att bevisa att han verkligen är han. 

Water for elephants - Handlar om en ung kille vars familj går bort och han på grund av olika omständigheter joinar en cirkus som turnear runt. Han blir deras djurskötare då han är utbildad veterinär. Bra! Fin film. Jag gillar den. Den är dock lite seg och jag kanske inte orkar se om den, men det var bra (och när jag såg den nu i dagarna förstod jag ganska snart att det är andra gången men jag mindes inte alls hur det gick för någon av dem. Orkade egentligen inte se den igen men ville veta vad som skulle hända. Vid sådant läge hade det varit nice om jag bara hade kunnat minnas, så jag slapp se den igen.)

Love and other drugs - Jag gillade den. Den innehåller kärlek, sjukdom, skratt och tårar. En helt okej film som passar en regnig dag då man inte vill lägga särskilt mycket tankeverksamhet utan mest vill slötitta. Den är fin. Handlar om en läkemedelsförsäljare som blir förälskad i en kvinna som är sjuk. Läkemedlet han säljer och hennes sjukdom har ingenting med varandra att göra och egentligen skulle filmen kunnat vara precis som den är utan delen som handlar om vilka läkemedel killen säljer. Förstod inte riktigt budskapet då de olika händelserna inte verkade ha något samband men det är en fin film och det fälldes några tårar då och då :). Gillar filmer som får mig att gråta. 

Wicker park - Nja, jag gillade inte den så mycket. Ännu en gång en intressant story men en sådär-okej-film. Vill inte gärna se om den men den sög inte. Den var skum och därigenom intressant. 

We need to talk about Kevin - Intressant och bra. Den är seg och som en underhållande film är den inte särskilt underhållande men utifrån en diskussionsynpunkt är den väldigt intressant och bra. Den väcker frågor. Jag önskade att jag hade sett den med någon så vi kunde pratat om den tillsammans efteråt, men såg den själv.

 

Och sist men inte minst. Igår såg vi Now you see me på bio. Mycket bra, mycket underhållande, mycket fet! Ser gärna om. Handlar om illusionister. Awesome, älskade den. 

 

Ja, det har ändå blivit några filmer ser jag nu. Fick dock googla några av dem, har redan glömt vad de handlade om.. suck. 

ADHD är kontextuellt. Ställs det inte krav på att jag ska vara på ett visst sätt, är det inga fel på mig. Ställs det inga krav på att jag ska minnas vad jag läser för att det kommer att komma frågor på det på nästa test, är det inga problem med att jag säger "jag minns inte exakt hur det var men jag läste någonstans att något samband fanns mellan detta och detta.. minns inte vilket år eller hur studien gjordes men det var vad de kom fram till i alla fall". I skolan är det nog värst. Det är klart att skolsystemet inte fungerar för alla. Skolsystemet är inte anpassat efter varje barns individuella skillnader och behov. Även om det finns riktlinjer och mål kring att det ska vara så anpassat så möjligt så är det så klart inte det. Men det är ändå ett system som de allra flesta kan anpassa sig efter.

 

En vän till mig sa att det inte är konstigt att barn får en adhd-diagnos eftersom det är så himla stora klassen på en enda lärare.. hur ska man som barn kunna sitta still och inte prata med sina klasskamrater när det sitter 50 barn runt omkring en. Hen är skeptisk till adhd. Jag förstår henoms tanke och argument. Jag förstår verkligen. Men kan inte låta bli att tänka att det är ju någonting som gör att det är så himla svårt för denna ena personen i varje klass som gör att hen inte kan koncentrera sig, fokusera, minnas och hänga med medan de övriga 49 barnen kan.

 

Sen är jag själv skeptisk till att ge barn adhd-diagnos av andra själ. Förr trodde man att ADHD var något man växte ifrån. Idag säger man att 50% (är inte säker på denna siffra, men en hel del i alla fall) växer ifrån sina adhd-symtom medan de andra har kvar sina symtom även i vuxen ålder. Hyperaktiviteten och impulsutbrotten minskar med ålder men de övriga symtomen kvarstår. Några argumenterar för att det ska vara en utvecklingsnivå det handlar om. Vissa barn mognar senare än andra, adhd-symtomen kan bero på en omognad hos barnet. Det talar för att många barn med adhd växer ifrån sina symtom. I andra fall kanske det beror på att barnet fått rätt hjälp och stöd av föräldrarna, skolan och omgivningen och på så sätt klarat sig. En föreläsare vi hade en gång sa just att hen inte tyckte att barn skulle få en ADHD-diagnos, särskilt inte i dagens samhälle där barn inte längre behöver en diagnos (i teorin i alla fall) för att få adekvat hjälp. Det ska skolan erbjuda när ett barn är i behov av stöd. Hen menade att om en har samma problematik som vuxen, om en har svårigheter likt en adhd-diagnos ger även i vuxen ålder, då kan en med större sannolikhet säga att det är ADHD det beror på. Men som barn är det inte konstigt att man vill röra på sig, att man vill klättra omkring på klätterställning, att man tar hål på kläder, att man inte vill sitta och läsa eller räkna långa stunder, att tankarna vandrar iväg o.s.v. Han påpekade också att ju fler vi sätter ADHD-diagnosen på desto mindre tålamod har vi för barn som är hyperaktiva/pratar mycket/inte vill läsa läxor längre stunder. Desto mer benägna blir vi att misstänka ADHD eller andra neuropsykiatriska diagnoser så fort någon är lite störig eller påvisar för mycket/för lite energi.

 

Det är ett intressant ämne. Svårt men intressant. Det svåraste ligger väl i att man inte en vet vad det är.

Jag har tagit paus från min adhd-medicin. Mest för att den inte ger mig någonting nu under sommaren/på semestern. Jag behöver inte kunna koncentrera mig mer än jag kan, jag kan vara distraherad och ha dålig koll på tiden. Jag behöver inte ha jämn aktivitetsnivå, jag behöver inte att min hjärna ska hålla tyst så att jag kan plugga in rätt saker istället för att vara vilsen och virrig i tankarna.

 

Men jag tog också en paus då jag upplevde en del biverkningar som jag hellre är utan. Särskild under perioder jag inte går i skolan då adhd-problematiken påverkar som mest. Huvudvärken var den jobbigaste biverkningen. Den kom strax efter att effekten bör ha avtagit. Ibland mynnade den ut i migrän, ibland behövde jag bara sova en stund och ibland var det en smygande huvudvärk som låg och lurade men som aldrig helt slog ut. Jag ska ge medicinen en chans till i slutet på augusti innan skolan börjar igen. Är det lika jobbigt då (för huvudvärken kan ju ha berott på så mycket annat som stress från förra terminen, värmen på semester, resandet i sig o.s.v.) ska jag ta det med min läkare och antingen få byta medicin eller kanske sänka dosen? Ja, jag vet inte vad de gör. Vi får se.

 

Hur som helst upplever jag att mina adhd-symtom mindre nu på semestern. Jag är ledig från stress och oro över att klara skolan. Jag är ledig från rutiner som jag inte kan följa men som jag verkligen behöver för att inte känna att jag går under. Jag är ledig från att känna mig misslyckad för att tvätten tar evigheter, för att jag glömmer plattan på, från att min ekonomi kraschar, för att jag får utbrott på platser det är pinsamt att få utbrott på, för att jag inte kan lyssna i mer än några minuter utan att antingen tänka på annat eller glömma bort hur samtalet började/vad vi pratade om. Jag behöver inte minnas tvättiden för jag tvättar inte, behöver inte minnas avtalade tider för jag har inga, behöver inte ha dåligt samvete för den jag är, för det jag inte är, för vad jag saknar. Jag bara är. Och det är skönt.

 

 

 

Jag fick min ADHD-diagnos i vuxen ålder. För en och en halv månad faktiskt. Och jag är 25+ idag. Jag har tidigare läst om ADHD och inte en enda gång misstänkt att jag har det. Jag har läst det som att det är skrika småpojkar som dunkar huvudet i vägen när de inte får som de vill, springer omrking i klassrummet och bankar med linjalen på andras bänkar och har extremt mycket energi konstant. Men så behöver det inte alls se ut. 

 

När jag faktiskt började läsa om hur det kan se ut för personer som har ADHD och då främst tjejer började jag känna igen mig och det kändes som om jag läste om mig själv. Jag fnissade till när det handlade om att personer med ADHD ofta har problem med rutiner, jämnt är försenade, brukar köra bil för fort, tappar bort saker, glömmer bort räkningar, har en hjärna som tänker konstant, inte kommer ihåg vad de läst, har dåligt minne, får utbrott på småsaker, reagerar negativt vid stress och snabba förändringar, har problem med planering och har allmänt kaos. Eller ja, jag fnissade vid jämnt försenad, köra för snabbt och får påminnelser på räkningar. Inte resten. Det gör mig mest ledsen. 

 

När jag först fick min diagnos tänkte jag i bannor som "om jag bara hade vetat tidigare så kanske jag inte hade haft år av depression och ångest för att jag inte klarar av det som andra klarar av", "om jag hade vetat tidigare hade jag inte behövt gå ut andra ring på gymnasiet med 9 IG, gå om för att sedan gå ut med 10 IG andra gången", "om jag hade vetat tidigare hade jag kanske sluppit många av de problem/faror jag utsatt mig för".. o.s.v. Vilket egentligen bara är dumt. Dels därför att det kan man omöjligt veta, jag kanske hade gjort precis samma saker ändå och dels för att det inte längre spelar någon roll. 

 

Nu tänker jag att jag är faktiskt väldigt glad över att jag inte fick diagnosen tidigare. Min största anledning är att om jag hade vetat för fyra år sedan att jag har dessa svårigheter som jag har, hade jag förmodligen aldrig gett mig på en femårig utbildning som jag nästa termin börjar sista året på. Jag har haft ett helvete, jag har missat mest tentor av alla i klassen, förmodligen alla på programmet, jag har gjort flest omtentor, har legat efter varje år och har haft CSN-ångest på grund av det varje sommar. Jag har känt mig dåligt, inte hängt med i diskussioner, inte kunnat minnas begrepp och jag har gråtit mig till sömns flera nätter. Men jag har klarat det. Jag har kämpat, hittat strategier, klättrat på berg och funnit vägar att ta mig framåt. Jag har klarat alla tentor, inte alla på första försöket, men jag har klarat alla tentor. 

 

Och det får mig att känna att jag klarar av allt. 

 

Jag fick en kommentar på förra inlägget angående hur dålig kontroll det är i vården när en patient börjar på medicinsk behandling. De kollade inte min vikt. 

 

 

 

Idag hade jag tvättid 13-16.

Jag vet inte om det är något fel på vår tvättstuga (maskinerna och torkrummet) eller om jag bara fortfarande inte har lärt mig hur fan man gör och planerar för att det ska vara smidigt och enkelt så att man är färdig kl 17 (man har torkrummet fram till en timme efter tvättiden).

Men nu är kl 22.09 och jag har inte hämtat de torra kläderna. Ironiskt med tanke på mitt förra inlägg där jag bara slängde till med ett exempel. Jag startade första två maskiner kl 13.16. Jag har bara tvättat fem maskiner. Jag är inte klar.

Just nu är jag sur som en citron, extremt trött och förbannad. Förbannad över att jag har förbannat mig själv över att jag alltid tvättar så jävla sent. Så denna gång tog jag en tidig tid för att bli klar tidigt.

Ändå hänger tvättjäveln kvar nu kl 22.12. Ja. Jag är sur. Ologiskt och oförtjänt så klart för det finns ju anledningar till att det blir så här. Men såhär ska det inte behöva vara.

9 timmar. 9 timmar för fem ynkliga maskiner. Ah!

Jag vägrar hämta den nu. Ska hämta den imorgon bitti. Jag tänker bara inte göra det. Jag är trött och gäspar och det svider i mina ögon. Punkt.

Jag har ADHD. Jag har fått diagnosen ADHD vädligt nyligen. Det känns konstigt. Som vanligt är det många känslor blandade. Dels lättnad och hoppfullhet om att nu ska jag få hjälp med mina svårigheter och kanske utbildning inom områden där mitt vardagsliv kan bli bättre. Det känns också ledsamt att jag inte fått hjälpt tidgare men samtidigt har jag klarat mig bra ändå. Det känns jobbigt att känna sig missförståd och tröttsamt att vissa inte tror på mig.

Jag vet inte ens själv om jag tror på att jag har ADHD eller om jag ens tror på ADHD överhuvudtaget. Ingen vet precis vad det är i hjärnan som gör att en har problem med de sakerna som en med ADHD har problem med. Vi vet inte vart det sitter, vad det beror på eller vad det är som medicineringen gör som gör det bra. Det vi däremot vet är att en hel del människor (3-5%) har en mängd symtom som tillsammans skapar en mängd problem i en inidivis liv. Särskilt gällande att hålla ihop vardagen och klara sig i skolan så som skolsystemet ser ut vanligtviss. Vissa skyller på mognadsnivå, andra på uppfostringen men oavsett vad kan man se en mognadsskillnad och ofta beter sig den med ADHD som om den är några år yngre, som om den inte mognat upp riktigt.

Personligen har jag flera gånger fått höra av min mamma "När ska du växa upp egentligen" och "Du är faktiskt vuxen nu". Inte för att jag inter beter mig som en 27åring men jag har ingen rutin och är inte så eftertänksam och.. ja.. mogen som en vuxen kanske "ska vara". Eller ja, jag vet inte riktgt vad det innebär ens och kanske har alla fått höra liknande fraser av sina föräldrar ända upp i 30års åldern.

Mitt största bekymmer är i alla fall mitt minne. Både mitt korttidsminne och mitt arbetsminne. Mitt arbetsminne kan göra mig alldeles tokig och många av mina "adhd-utbrott" och problem beror på mitt korta arbetsminne. Det gör mig långsam, glömsk och irriterad. Mitt minne och att jag är så lättdistraherad.

Jag kanske är på väg till köket för att plocka ur disken, på vägen ser jag min kalender och kommer på att jag ska maila min handledare om en tid, jag sätter mig vid datorn och facebook är uppe, jag kommenterar en bild. På sidan ser jag reklam för skor, jag går in på hemsidan och slösurfar efter skor, kommer på att jag faktiskt behöver en ryggsäck, slösurftar efter ryggsäckar. Blir påmind om att jag är 40min sen till tvättstugan, på vägen till att förbereda tvättkorgen ser jag en banankartong med kläder jag ska lägga upp i förrådet, jag känner att jag inte orkar gå dit men efter att ha fått syn på en tröja i kartongen som jag nog vill behålla här nere tar jag fram den och hänger upp. Då det är stökigt i garderoben drar jag ut lite kläder för att rensa.. kommer på att jag måste ringa mamma och fråga något, tar upp mobilen, ser att jag fått sms. Svarar på smset, lägger ifrån mig mobilen, går ut i vardagsrummet och sätter mig framför datorn för att ta det lugnt en stund.

En timme senare har jag fortfarande inte mailat min handledare, inte tagit upp kartongen i förrådet, inte ringt mamma och inte tvättat. Givetvis ser det ut så här för andra också. Man glömmer bort tvättider, man distraheras av sms och facebook, man glömmer bort tiden. Men för folk med ADHD är det så här väldigt mycket och väldigt ofta. Det är svårt att ta tag i saker, att börja, att komma ihåg, att fokusera, att avsluta och att få vardagen att gå ihop.

Jag tänkte att jag ska skriva lite om ADHD och vad jag känner kring det i min förra blogg. Men ville inte göra det i en blogg där jag är jag, kanske för att jag är tveksam till det, kanske för att jag skäms lite, kanske för att jag inte kan hålla koll på vem som läser, kanske för att jag inte ens vet vad jag känner och tänker kring det än. Men har bestämt mig för att göra det ändå. Så en ny blogg passar ju bra då.

 

Dels måste jag nog våga säga till mig själv  och erkänna att jag har ADHD och dels för att just här kan jag tänka och skriva fritt om mina känslor, tankar och funderingar kring det.