Jahapp.
Publicerat 2013-12-18 11:45:25 i
Allmänt
Långa dagar
Publicerat 2013-12-18 03:46:56 i
Allmänt
Mer habegär
Publicerat 2013-12-11 06:51:48 i
Allmänt
Vill ha i köket
Vill ha i min icke-existerande julgran
Vill ha i vardagsrummet
Vill ha i min fantastihall (en hall med mer plats)
Önskelista.. ?
Publicerat 2013-12-10 02:02:00 i
Allmänt
Behöver;
Skor att använda i vinter
Ett hänglås
Bokhylla
Två klänningar till två bröllop nästa år
Pluggenergi
Vill ha:
Portabla högtalare till telefonen
Ram till en ny tavla
Massa massa böcker
Matchande pyjamas
Blockljusljusstakar
Doftljus
Ansiktsbehandling
Klippning + färgning
När vården fungerar
Publicerat 2013-12-09 14:19:00 i
ADHD
Jag har skrivit om hur jag får kämpa för mina rättigheter på Capiopsykiatri. Capiopsykiatri är en privatverksamhet som jobbar i uppdrag av Landstinget. Det innebär att de har samma riktlinjer och uppdrag som övriga psykiatriska mottagningar i Landstinget har och mottot "Lika vård för alla" gäller. Dessvärre ser det inte ut så i verkligheten, Capio, som visserligen har en stor produktion/tar emot många patienter och därmed får mer och mer pengar varje år eftersom de "klarar kraven" lyckas se ut som en bra mottaning på papper men min subjektiva uppfattning som patient är att de inte alls är bra. Visst, de kanske har hög produktion men som patient känner jag mig bara som en pinne i systemet.
Här om dagen hade jag en tid hos en sjukgymnast på Rörelse och hälsa. En enhet, tilhörande Landstinget, som jobbar med smärta i kroppen hos patienten. Jag sökte mig dit på grund av att jag har kronisk huvudvärk, eller åtminstone gränsar till det. Kronisk huvudvärk innebär att man har huvudvärk minst 15 dagar i månaden. Jag vet inte om jag har det riktigt 15 dagar i månaden men jag har det väldigt ofta och ofta i två veckor i streck. Så kanske huvudvärk 15 dagar på en och en halvmånad.
Hur som helst så började jag misstänka att det är spänningshuvudvärk eftersom varken alvedon och ipren hjälper. Inte ens Naproxen. Det enda som hjälper är migräntabletter och såna kan man inte ta så ofta. Jag ringde till vårdcentralen och berättade lite om min huvudvärk och de skickade remiss till Rörelse och hälsa. När jag kommer dit blir jag mött av en ung kille som jag trodde var en praktikant och blev genast skeptisk. Fördomsfullt nog. Han såg inte ut att vara mer än 17 år. Jag hade så klart fel eftersom han är utbildad sjukgymnast. Han var dessutom väldigt kunnig, hjälpsam och tog mig på allvar.
Inom loppet av en timme har vi gått igenom hur det här med huvudvärk påverkar mig, hur den känns, var den sitter, vad jag tänker om den, om jag ser mönster i vilka perioder jag har huvudvärk etc. Han kände på mina muskler, bad mig göra övningar, observerade och tryckte. Sedan sammanfattar han att det inte finns några tecken på att det skulle vara något allvarligt eller neurologiskt utan att det förmodligen beror på just spänningar och felanvändning av kroppen. Han berättar vad enheten har att erbjuda. Det finns allt från gruppbehandlingar som fokuserar på Yoga, stresshantering, Mindfulness, andning, avslappning o.v.s. Det finns kortsiktiga lösningar som Akupunktur och Tens och långsiktiga lösningar som att man får lära sig hur man ska träna vilka kroppsdelar för att bli starkare i just dem musklerna man har problem med. Han berättar att man har tillgång till deras gymavdelning, när man vill och hur ofta man vill, i syfte att kunna komma och träna/utföra övningar som han dessutom första gången går igenom med mig så att jag tränar rätt. Han ger mig tips på övningar jag kan göra hemma för att slappna av i musklerna och hur jag kan rulla ihop en handduk och ha vid svanken för att jag ska sitta rätt när jag studerar.
Plötsligt började jag gråta. Av den enkla anledningen att jag kände att någon tog mig på allvar. Någon inom vården tog mitt problem med huvudvärk på allvar och erbjöd mig all möjlig slags hjälp som om jag räknas, som om jag är en patient de bryr sig om, som om han vill hjälpa mig och som om patienternas välmående spelar roll. Jag grät bara två minuter och sen tog jag mig samman men det var en lättnadskänsla och precis då insåg jag hur jobbigt jag tyckt att det är att behöva kämpa för att få mina rättigheter. Hur viktig vårdens resurser är och hur enormt viktigt det är för patienten att få känna sig sedd och erbjuden hjälp.
Till skillnad från Capio där jag fått ta reda på saker själv. Där jag fått säga "jag har hört att det finns en kurs för personer med ADHD" för att ens få veta att den går en gång per termin. Där jag fått säga "jag har sömnproblem och har alltid haft det" fem ggr innan jag till slut sa "jag vill ha en tid hos arbetsterapeuten i syfte att få prova tyngdtäcke" varpå skötaren svarar "Jasså.. ja.. hmm.. jag ska ta reda på vad man behöver göra för att få ett sånt" och jag blir frustrerad över att de inte redan vet det. På Capio där jag fått träffa läkaren en ända gång i 20minuter och sen aldrig mer trots att jag medicineras med något som jag borde bli undersökt för gällande levervärden innan. Där jag klagat på huvudvärk och muskelspänningar och blir bemött av en axelryckning och ett "du är för ung för tabletter". Där jag inte fått höra ett enda ord om hjälpmedel eller åtgärder som kan hjälpa mig.
Lista - 2013
Publicerat 2013-12-05 03:10:00 i
Allmänt
Gjorde du något 2013 som du aldrig gjort förut?
Åkte till mitt hemland och registrerade giftemål.
Genomdrev du någon stor förändring?
Jag började tro på mig själv.
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ja. En nära vän och en klasskamrat. Superkul. Nästa år kommer det minst två till i min vänskapskrets.
Vilket datum från år 2013 kommer du alltid att minnas?
Det här med datum är inte det lättaste. Jag glömmer datum. Annars hade jag nog svarat det där datumet vårt äktenskap registrerades i mitt hemland..
Dog någon som stod dig nära?
Nej. Tack och lov.
Vilka länder besökte du?
Mitt hemland. Tyskland. Holland. Danmark.
Gjorde någonting dig riktigt glad?
Mitt omdömessamtal med min handledare vid praktikens slut. Jag fick ett jättebra omdöme och en "Jag tror att du kommer att bli en jättebra psykolog"-kommentar. Av en handledare som jag ser upp till. Det kändes riktigt bra.
Saknar du något från år 2013 som du vill ha år 2014?
Ett inre lugn och ett välstädat hem. Ett bankkonto med pengar på alla dagar i månaden.
Vad önskar du att du gjort mer?
- Tro på mig själv. Det har varit en underbar upplevelse att tro på mig själv.
- Resa. Alltid resa mer.
- Läst mer böcker!
Vad önskar du att du gjort mindre?
- Försovit mig.
- Skjutit upp skoluppgifter.
- Oroa och grubbla.
Favoritprogram på TV?
Jag tittar aldrig någonsin på tv förutom när det är Paradise Hotel och Big Brother. Big brother för att det alltid varit en favorit och Paradise Hotel för att jag och min A såg en säsong när vi dejtade så nu är det nostalgi och "vår grej". Eftersom Paradise Hotel går just nu får jag svara att det är det som är mitt "Favoritprogram på TV".
Bästa boken du läste i år?
Hmm, väldigt svår fråga. Har inte ens läst så många. Jag gillar böcker som väcker känslor och ännu bättre om de får mig att gråta eller skratta från hjärtat. Jag svarar Godnatt, finaste av Dorothy Koomson
Största musikaliska upptäckten?
Panda da Panda. Upptäckte, lyssnade sönder, gick på en konsert, slutade lyssna. Det var en kort och intensiv period. Jag blev lite kär. Älskar hur han uttalar sina r och kunde börja le bara jag tänkte på hur han uttalar "tror". Lite sådär Björn Ranelid-skåska. "Jag tror". Awww. Så fin. Älskar hur "tokig" han är. Han har massa skumma tatueringar för att han och hans kompis hade en tatueringsmaskin ett tag och tatuerade varandra och sig själva för skoj skull. Han har ett album som heter Flaoua Paoua för att han en gång skrek "mother fucka" på scen och hans flickvän trodde att han skrev Flower Power och då döpte han albumet till det. Han uppträder alltid med bar överkropp och inlevelse och har har en alldeles egen dansstil. Fantastisk musik dessutom.
Vad var din största framgång på jobbet 2013?
Jag vågade mig på att testa ett serveringsjobb och serverade på en examenmiddag för 500 pers. Det var hemskt och gick inte bra men jag ser det som en framgång att jag vågade. På praktiken höll jag en föresläsning för arbetsterapeutsstudenter bara för att "öva att prata inför folk". Det gick väldigt bra (okej, publiken var bara två personer) och jag lärde mig mycket om ämnet jag föreläste om. Framgång för mig.
Din största framgång på det privata planet?
Det får vara det här med att tro på mig själv igen. Upprepning, jag vet, men så jävla awesome är det att det får upprepas.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Jag tror gladare. Jag tror att jag är gladare för varje år.
Vad spenderade du mest pengar på?
Vi har betalt vår bröllopsresa. Vi åker inte förrän februari 2014 men jag måste ändå svara att det är den vi spenderat mest på.
Något du önskade dig och fick?
Ett armband från Thomas Sabo så att jag kan använda mina berlocker som jag har på en fotlänk jag fått av min fina goda vän S oftare än bara på somrar.
Något du önskade dig och inte fick?
En kashmirhalsduk. Och femhundra saker till :P. Haha.
Vad gjorde du på din födelsedag 2013?
Åt mat, drack vin och såg på film med min man.
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
God sömn varje (eller åtminstone nästan varje) natt.
De bästa nya människorna du träffade?
Min handledare - hon blev min förebid.
Sen har jag nog inte träffat några nya människor. Eller? Nej. Jo kanske om min väns bebis räknas som en ny människa. Då väljer jag henne med :).
Mest stolt över?
Min insats på praktiken. Den kunskap som det visade sig att jag hade. Jag är så jävla stolt över mig själv. Att jag lyckades så väl på praktiken, att jag skrev så bra utlåtande, att jag var uppmärksam, empatisk och tog det på så stort allvar som jag gjorde. Jag är stolt över mig själv.
Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Förhoppningsvis bli ännu bättre på att sova och ännu bättre på att komma i tid och ännu bättre på att lyssna på min kropp i tid (d.v.s. innan jag får magkatarr av stress och oro).
Suck
Publicerat 2013-12-05 02:02:00 i
Allmänt
Helt ärligt.
I några dagar har jag haft väldigt mycket att göra och här om dagen när det kändes som om jag hade saker planerat varje dag och jag insåg att jag har noll tid för spontanitet fick jag lite panik. Men både igår och idag har jag varit ledig från jobb, skola och plugg på eftermiddagen. Jag har inte gjort någonting och jag har inte orkar göra någonting. Jag har kommit hem och suttit i soffan och stirrat rakt fram. Min energinivå har varit på noll och jag har inte känt för att göra någonting alls. Jag har rest mig upp flera ggr idag i syfte att börja städa men varje gång jag nästan börjar inser jag att jag inte orkar och så lägger jag mig i soffan igen.
Kanske kan man tolka detta som att jag verkligen behöver vila. Kanske kan man tolka det som att inaktivitet föder inaktivitet och att jag inte orkar göra någonting för att jag inte gör någonting.
Jag är bara sur, less och irriterad hela dagarna. Orkelös och utan energi. Känner att då kan jag lika bra jobba. Då är jag åtminstone igång, träffar folk och tjänar pengar. Tur är väl det, att jag känner att jag lika väl kan jobba. Såg nämligen att jag jobbar varje kväll nästan vecka förutom på torsdagen. Oh. Jag längtar tillbaka till jobb.
Jag längtar också till 20 december då det är jullov. Det är väldigt mycket saker som stressar mig just nu och jag har en flyktkänsla i mig. Jag känner "jag vill bara härifrån" typ. Den 20 dec har jag städat, packar och är på väg härifrån. Till svärfamiljen. För att fira jul. Alltså för att chilla i julmys. Åh. Underbart.
Nä. Nu borde jag sova. Har en lång dag imorgon.
Jag hoppas på att kunna somna snabbt, kunna vakna i tid och framför allt att jag inte är lika sur och omotiverad till allt imorgon.
Sur och irriterad
Publicerat 2013-12-04 00:26:00 i
Allmänt
Igår vaknade jag på fel sida. Redan innan jag gick hemifrån var jag sur som en citron. Jag var lite sen till att möta upp en vän för att plugga ihop. Min cykel saknade luft i bakdäcket så jag ledde cykeln till skolan och passade på att pumpa den. Sen cyklade jag sista biten.
Några timmar senare skulle jag till mitt garderobsjobb. Jag bestämde mig för att vara i god tid så att jag slipper stresscykla och istället kunna ta det lugnt. Jag låser upp cykeln trettiofem min innan jag ska vara på jobb och det tar ungefär en kvart att cykla. Upptäcker att cykeldäcket är tomt på luft igen. FAN. Jävla skit! Det innebär alltså både att jag kommer att bli sen till jobb för det tar 45min att gå OCH att jag måste byta däck helt och hållet. Så, får stress-gå snabbt till jobb och komma för sent tio minuter.
Väl där måste jag jobba ensam med en tjej som är superdupertrevlig men inte har särskilt hög arbetsmoral. Eller ja, jag vet inte om jag kan döma arbetsmoral men hon är en som bara plötsligt försvinner iväg. Hon började med att "inte veta om att vi har kod på nyklarna" vilket innebär att hon inte läste infomailet i början av terminen. Sen vet hon inte heller om att 40 pers i publiken har fått byta platser, vilket innebär att hon inte läst dagens-pass-mail. När jag frågar om hon kontrollerat facken (d.v.s. kolla om nummerbrickorna hänger på rätt krok så att gästerna får rätt bricka till rätt jacka) så svarar hon ja men det visar sig senare att hon egentligen menade "ja, jag har kollat i dessa två fack som jag öppnat hittills men inte i de övriga femton facken..". Hon går dessutom iväg och äter personalmat i tjugo min trots att hon ätit 1½ timme tidgare. Även efter att hon ätit färdigt är hon ändå "försvunnen" i tio min. Strax innan övrig garderobspersonal kommer in säger hon "vi hade ju inte behövt vara två för detta passet" och jag ville skrika i hennes huvud "VAD FAN VET DU OM DET, DU HAR JU INTE VARIT HÄR".
Ja.. nu skulle ju inte inlägget handla om hennes arbetsmoral så nog om den. Själva konserten drar över en halvtimme. När jag väl kan börja gå hem är kl 23 och jag är inte hemma förrän kl 24. Sur och irriterad. Det har dessutom hållt i sig. Jag är sur och irriterad som ett allmäntillstånd. Jag får småutbrott hela tiden. Jag vill skrika några ggr om dagen men håller mig och andas tungt i syfte att lugna mig istället. Jag går ifrån istället för att agera och jag försöker att inte bli för arg.
Undviker gärna människor också. Vill helst inte prata med någon. Känner att det lätt blir missförstånd och att jag lätt kan brusa upp. Pallar inte det. Jag vill bara gå till skolan, komma hem, inte prata med någon och göra vad jag vill. Om det innebär att städa eller att glo in i väggen eller att bara slösurfa så vill jag bara vara. Eller typ sova. Jag sover så jävla lite känns det som. Det tar alltid timmar innan jag lyckas somna. Riktigt irriterande.
Ja. Nä. Nu måste jag försöka sova. Måste upp tidigt imorgon så att jag kan plugga inför seminariumet dagen efter. God natt,
