Idag frågade en på mitt jobb, en i maktposition, om jag har självskadat någongång. Frågan kom efter en diskussion om gårdagens Uppdrag granskning som hade ett reportage om självskadande tjejer som togs in på Rättspsykiatrin i Växjö och vårdades på samma avdelningar som personer som begått grova brott. I reportaget hade de nämnt att femtio procent av alla tjejer har någon gång självskadat i sitt liv. Så han frågar mig om jag har gjort det. Jag blev paff och trodde av någon anledning att vi skojade så jag sa ja. Tänkte "höhö"-a och skoja bort det men rätt vad det är så sitter jag där och förklarar hur jag var en självskadande person i min ungdom. Hur jag skar mig tre gånger om dagen i flera månader, hur jag gjort, vad jag kände, hur det började. Vi pratade väldigt lättsamt om det, som om det var det mest normala i världen. Han sa något om att det kan ses positivt då jag kan förstå dessa personer på ett annat sätt än han kan göra som "bara" fått höra av andra hur det är och hur det känns.

 

I slutet på samtalet nämde jag att det var väldigt lustigt hur han ställde den där frågan som faktiskt är väldigt personlig. Jag sa att jag blev lite paff och att jag framför allt reagerade på hur den ställdes. Jag förklarade också att jag inte har tänkt på att jag själv varit en självskadande tjej förrän igår när jag såg reportaget och nu när han frågade om det. Alla som känner mig idag kan intyga om hur jag känner inför blod (min kropp blir svag bara nu när jag skriver ordet och jag vill typ gråta av inbillad smärta i armarna) och öppna sår. Trots det har jag en gång i tiden aktivt skurit mig med rakblad, ytliga men ack så svidande sår, tre gånger om dagen när det var som mest regelbundet. Det är bara för sjukt. Troligtvis därifrån jag fått min blodfobi, men ändå helt sjuk. Usch. Så ont jag hade på insidan att jag kunde göra en sån sak på utsidan. 

 

Min kompis D var i samma rum, eftersom vi satt och arbetade ihop. Han sa efteråt att han var imponerad över hur jag lyckades berätta om det här med det lugn jag ändå hade och hur han själv inte hade vetat hur han skulle hantera att få en sådan fråga. När jag tänker på det i efterhand tycker jag att det är helt sjukt att den frågan ställdes. Även om jag inte alls tror att han menade något illa och även om jag tycker att han verkar väldigt empatisk och omtänksam så är han i en maktposition. Oavsett om jag vill eller inte vill berätta om den delen av mitt liv så är det väldigt svårt att ljuga och jag hade väl egentligen inget val. I alla fall inte särskilt lång betänketid på ifall jag ville eller inte ville berätta. Det är inte så att jag ångrar mig eller har ångest för att jag berättade det, jag bryr mig faktiskt inte nämnvärt. Jag är väldigt öppen av mig, på gott och ont. Jag önskar att jag var mindre öppen men jag har svårt för det och tycker på det stora hela att det är positivt att vara öppen. Men inte inför allt och alla kanske. Märkligt också hur han ställde den frågan till mig och endast mig. Men inte till D. Antagligen för att D är en kille och jag är en tjej. Eller en man och en kvinna. Frågan ställdes till mig som kvinna men ställdes inte till honom på grund av att han är en man. Och alla vet ju att män självskadar inte.. 

 

Nä. Nu går ögonen i kors. Måste sova.