Jag har skrivit om hur jag får kämpa för mina rättigheter på Capiopsykiatri. Capiopsykiatri är en privatverksamhet som jobbar i uppdrag av Landstinget. Det innebär att de har samma riktlinjer och uppdrag som övriga psykiatriska mottagningar i Landstinget har och mottot "Lika vård för alla" gäller. Dessvärre ser det inte ut så i verkligheten, Capio, som visserligen har en stor produktion/tar emot många patienter och därmed får mer och mer pengar varje år eftersom de "klarar kraven" lyckas se ut som en bra mottaning på papper men min subjektiva uppfattning som patient är att de inte alls är bra. Visst, de kanske har hög produktion men som patient känner jag mig bara som en pinne i systemet. 

 

Här om dagen hade jag en tid hos en sjukgymnast på Rörelse och hälsa. En enhet, tilhörande Landstinget, som jobbar med smärta i kroppen hos patienten. Jag sökte mig dit på grund av att jag har kronisk huvudvärk, eller åtminstone gränsar till det. Kronisk huvudvärk innebär att man har huvudvärk minst 15 dagar i månaden. Jag vet inte om jag har det riktigt 15 dagar i månaden men jag har det väldigt ofta och ofta i två veckor i streck. Så kanske huvudvärk 15 dagar på en och en halvmånad. 

 

Hur som helst så började jag misstänka att det är spänningshuvudvärk eftersom varken alvedon och ipren hjälper. Inte ens Naproxen. Det enda som hjälper är migräntabletter och såna kan man inte ta så ofta. Jag ringde till vårdcentralen och berättade lite om min huvudvärk och de skickade remiss till Rörelse och hälsa. När jag kommer dit blir jag mött av en ung kille som jag trodde var en praktikant och blev genast skeptisk. Fördomsfullt nog. Han såg inte ut att vara mer än 17 år. Jag hade så klart fel eftersom han är utbildad sjukgymnast. Han var dessutom väldigt kunnig, hjälpsam och tog mig på allvar.

 

Inom loppet av en timme har vi gått igenom hur det här med huvudvärk påverkar mig, hur den känns, var den sitter, vad jag tänker om den, om jag ser mönster i vilka perioder jag har huvudvärk etc. Han kände på mina muskler, bad mig göra övningar, observerade och tryckte. Sedan sammanfattar han att det inte finns några tecken på att det skulle vara något allvarligt eller neurologiskt utan att det förmodligen beror på just spänningar och felanvändning av kroppen. Han berättar vad enheten har att erbjuda. Det finns allt från gruppbehandlingar som fokuserar på Yoga, stresshantering, Mindfulness, andning, avslappning o.v.s. Det finns kortsiktiga lösningar som Akupunktur och Tens och långsiktiga lösningar som att man får lära sig hur man ska träna vilka kroppsdelar för att bli starkare i just dem musklerna man har problem med. Han berättar att man har tillgång till deras gymavdelning, när man vill och hur ofta man vill, i syfte att kunna komma och träna/utföra övningar som han dessutom första gången går igenom med mig så att jag tränar rätt. Han ger mig tips på övningar jag kan göra hemma för att slappna av i musklerna och hur jag kan rulla ihop en handduk och ha vid svanken för att jag ska sitta rätt när jag studerar. 

 

Plötsligt började jag gråta. Av den enkla anledningen att jag kände att någon tog mig på allvar. Någon inom vården tog mitt problem med huvudvärk på allvar och erbjöd mig all möjlig slags hjälp som om jag räknas, som om jag är en patient de bryr sig om, som om han vill hjälpa mig och som om patienternas välmående spelar roll. Jag grät bara två minuter och sen tog jag mig samman men det var en lättnadskänsla och precis då insåg jag hur jobbigt jag tyckt att det är att behöva kämpa för att få mina rättigheter. Hur viktig vårdens resurser är och hur enormt viktigt det är för patienten att få känna sig sedd och erbjuden hjälp.

 

Till skillnad från Capio där jag fått ta reda på saker själv. Där jag fått säga "jag har hört att det finns en kurs för personer med ADHD" för att ens få veta att den går en gång per termin. Där jag fått säga "jag har sömnproblem och har alltid haft det" fem ggr innan jag till slut sa "jag vill ha en tid hos arbetsterapeuten i syfte att få prova tyngdtäcke" varpå skötaren svarar "Jasså.. ja.. hmm.. jag ska ta reda på vad man behöver göra för att få ett sånt" och jag blir frustrerad över att de inte redan vet det. På Capio där jag fått träffa läkaren en ända gång i 20minuter och sen aldrig mer trots att jag medicineras med något som jag borde bli undersökt för gällande levervärden innan. Där jag klagat på huvudvärk och muskelspänningar och blir bemött av en axelryckning och ett "du är för ung för tabletter". Där jag inte fått höra ett enda ord om hjälpmedel eller åtgärder som kan hjälpa mig.