ADHD är kontextuellt. Ställs det inte krav på att jag ska vara på ett visst sätt, är det inga fel på mig. Ställs det inga krav på att jag ska minnas vad jag läser för att det kommer att komma frågor på det på nästa test, är det inga problem med att jag säger "jag minns inte exakt hur det var men jag läste någonstans att något samband fanns mellan detta och detta.. minns inte vilket år eller hur studien gjordes men det var vad de kom fram till i alla fall". I skolan är det nog värst. Det är klart att skolsystemet inte fungerar för alla. Skolsystemet är inte anpassat efter varje barns individuella skillnader och behov. Även om det finns riktlinjer och mål kring att det ska vara så anpassat så möjligt så är det så klart inte det. Men det är ändå ett system som de allra flesta kan anpassa sig efter.

 

En vän till mig sa att det inte är konstigt att barn får en adhd-diagnos eftersom det är så himla stora klassen på en enda lärare.. hur ska man som barn kunna sitta still och inte prata med sina klasskamrater när det sitter 50 barn runt omkring en. Hen är skeptisk till adhd. Jag förstår henoms tanke och argument. Jag förstår verkligen. Men kan inte låta bli att tänka att det är ju någonting som gör att det är så himla svårt för denna ena personen i varje klass som gör att hen inte kan koncentrera sig, fokusera, minnas och hänga med medan de övriga 49 barnen kan.

 

Sen är jag själv skeptisk till att ge barn adhd-diagnos av andra själ. Förr trodde man att ADHD var något man växte ifrån. Idag säger man att 50% (är inte säker på denna siffra, men en hel del i alla fall) växer ifrån sina adhd-symtom medan de andra har kvar sina symtom även i vuxen ålder. Hyperaktiviteten och impulsutbrotten minskar med ålder men de övriga symtomen kvarstår. Några argumenterar för att det ska vara en utvecklingsnivå det handlar om. Vissa barn mognar senare än andra, adhd-symtomen kan bero på en omognad hos barnet. Det talar för att många barn med adhd växer ifrån sina symtom. I andra fall kanske det beror på att barnet fått rätt hjälp och stöd av föräldrarna, skolan och omgivningen och på så sätt klarat sig. En föreläsare vi hade en gång sa just att hen inte tyckte att barn skulle få en ADHD-diagnos, särskilt inte i dagens samhälle där barn inte längre behöver en diagnos (i teorin i alla fall) för att få adekvat hjälp. Det ska skolan erbjuda när ett barn är i behov av stöd. Hen menade att om en har samma problematik som vuxen, om en har svårigheter likt en adhd-diagnos ger även i vuxen ålder, då kan en med större sannolikhet säga att det är ADHD det beror på. Men som barn är det inte konstigt att man vill röra på sig, att man vill klättra omkring på klätterställning, att man tar hål på kläder, att man inte vill sitta och läsa eller räkna långa stunder, att tankarna vandrar iväg o.s.v. Han påpekade också att ju fler vi sätter ADHD-diagnosen på desto mindre tålamod har vi för barn som är hyperaktiva/pratar mycket/inte vill läsa läxor längre stunder. Desto mer benägna blir vi att misstänka ADHD eller andra neuropsykiatriska diagnoser så fort någon är lite störig eller påvisar för mycket/för lite energi.

 

Det är ett intressant ämne. Svårt men intressant. Det svåraste ligger väl i att man inte en vet vad det är.