När jag läser och hör om hur kvinnor hade extremt ont vid förlossning men att sekunden deras barn läggs vid brösten glöms all smärta och allt det jobbiga bort, tycker jag att det låter som en klyscha.

Dessutom blir de flesta alldeles överförälskade i "den vackraste varelse de någonsin sett" och är alldeles euforiska över sitt barn. Jag förstår att det är väldigt mycket adrenalin som skapats men kan ändå inte riktigt tro på det. Antar att det är lite som att beskriva känslan av att ta ecstacy. Det går inte att beskriva, det måste upplevas.

Är det så? Glömmer man bort all smärta och tycker man verkligen att det egna barnet är det finaste barn man någonsin skådat?