Okej. Förra veckan gjorde min hanledare mig otroligt irriterad på grund av att hen spydde gala över patientgruppen som tror sig ha ADHD. Jag fick sitta och lyssna på när hen spydde gala över patienter som söker "hjälp" endast i syfte att få bidrag och pengar från försäkringskassor och skit. Hur hen tyckte att "koncentrationssvårigheter" inte borde vara en diagnos, att de människorna kanske bara ska arbeta med praktiska jobb där de får röra på sig i så fall om det nu är så svårt att plugga eller om de nu inte kan sitta still på kontor. Jag fick lyssna på hur hen är upprörd över att de tag tid från andra patienter och hur de inte accepterar när man kommer fram till andra diagnoser och bla bla bla bla bla. Hen vet inte om att jag själv har fått diagnosen och att jag är så otroligt tacksam över detta. Att det har hjälpt mig så jävla mycket. Att jag tar in vad folk säger, kan sitta med skivuppgifter på ett helt annat sätt, klarar av att planera och att medicinen samt medvetenheten om mina svårigheter hjälper mig att hålla mitt liv i schack. Hjälper mig att förstå mig själv. Hjälper mot suget att klanta till det, ta droger vid fel tillfällen, vara för spontan, inte ställa till det ekonomiskt på grund av idiotisk impulsivitet o.s.v. Nej, hen vet inte om att jag är en av dem som hen snackar skit om. Som hen raljerar om, som hen spyr gala på. Så där sitter jag och tar och tar och tar. Jag försöker säga saker som "nej det är klart att inte alla gör det för bidrag" och "tror du inte att vissa har ADHD då" och "har du inte upplevt att det hjälper vissa". Visserligen tror hen att ADHD finns och att många har det och att en del blir hjälpta av det. Men är av uppfattningen att de flesta vill ha diagnosen för att få ut fördelar av det. Vid ifrågasättandet av vilka fördelar det är drar hen upp saker som "längre tentatid" och "anteckningsstöd". Jag blir upprörd!!

 

Jag blir upprörd av flera anledningar.

1. Det finns inga jävla bidrag för ADHD-personer. Det finns sjukersättning, sjukpenning, aktivitetsstöd o.s.v men det är såna bidrag som ALLA kan söka och där en funktionsbedömning görs innan några jävla pengar kommer.

 

2. Jag är student och påverkas av mina handledare och av kollegorna runt omkring. Lägg inte denna värdering på mig, påverka mig inte med ditt skit bara för att DU är trött på att göra NP-utredningar. 

 

3. Slösa inte min handledningstid på att prata skit om människor. Hen har gjort det förrut. Hen har pratat om kollegor och enheten. På min handledningstid dessutom. Dont please!

 

4. Om de nu blir hjälpta och kan klara av studier och bli vad de vill bli, är det verkligen så hemskt att ge dessa personer extra tenta tid och anteckningsstöd? Är det hela världen, hur påverkar det dig och dina nära att en person som behöver extra tid för att klara det andra klarar utan extra tid får det? Vi har inga problem med att bygga en ramp för personer i rullstol eller erbjuda ergonomiska stolar på alla föreläsningar till personer med smärtor i kroppen, men anteckningsstöd och muntliga tentainstruktioner till kognitivt nedsatta personer är att "de bara vill ha fördelar". 

 

5. Jag tycker att om man är så jävla trött på utredningar och om man har en fördom om att patienter söker svar på diagnoser för att kunna "skylla på sin diagnos" eller "få pengar och kunna sitta hemma i soffan" så kanske man inte ska jobba inom psykiatrin. Givetvis ska man vara kritisk och ifrågasätta då och då om man "ger bort" diagnoser för lätt, men jag tycker att man också ska tänka på om man är för fördomsfull kanske man missar många med diagnos som behöver stöd och hjälp från samhället. 

 

6. Som handledare och som psykolog (som medmänniska för fan) ska man vara försiktig med hur man pratar om olika diagnoser och sjukdomar för att man VET INTE VAD MAN HAR FÖR PERSON FRAMFÖR SIG. Man vet inte om personen man pratar till har växt upp med en bror med grav Asperger, en syster med kraftig ADHD, en mamma med ätstörningsproblematik, en pappa som alkoholist, en granne som psykotisk, en.. ja.. listan kan göras lång. För att inte prata om vad personen själv har. Där sitter jag, med min diagnos och mina svårigheter och min redan existerande oro om att folk inte tar mig och mina svårigheter på allvar och får höra om hur "vi" söker svar för att kunna ligga i soffan och punga ut pengar från samhället. Inte för att få svar på varför jag varit mest trögt och mest dum i huvudet i min klass, genomgående under alla skolår. Inte för att få svar på varför jag inte förstår rutiner kring hushållsarbete, varför jag aldrig minns något, varför matlagning blir en enorm och för svår aktivitet för att det innehåler för många led av för många insturktioner, varför jag måste läsa om samma stycke sju gånger för att förstå det. Fyra gånger innan jag ens inser att jag läst om det, tre gånger för att förstå varje mening. Varför saker tar så jävla lång tid för mig men inte för andra, varför jag aldrig upplever att jag sovit ut, varför det tar så lång tid att komma ner i varv efter en aktivitet, varför..

 

Nej.. nu blir jag för upprörd. Det är inte bra inför sovdags. För om det är något jag behöver ta vara på, så är det min sömn. Den är kaos som den är.