Jag var på en inflyttningsfest i helgen. Jag drack vin men blev inte full. Blev inte ens lullig. Jag blir inte det längre. Jag dricker lite vin för att det är gott men jag dricker det långsamt och pratar mest och rätt vad det är så ska vi hem och jag är inte full. Jag älskar verkligen att slippa vara bakis. Bakis är en hemskt onödigt känsla som jag gärna är utan. 

 

Jag pratade ihjäl folk. Jag vill inte göra det men jag vet inte vad jag annars ska göra. När någon börjar prata med mig så börjar jag prata för fullt. Jag blir liksom nervös och samtidigt så orkar jag inte bry mig om saker jag inte bryr mig om så istället pratar jag bara på. Ibland om mig själv, ibland om något ämne som intresserar mig, ibland om en bok, ibland om allmäna funderingar. Jag brukar inte reflektera över hur mycket jag pratat med folk så kanske var det så att jag pratade på mer än vanligt denna ggn och därför la märke till det eller så var det för att jag var nykter och därför pratade mer istället för att typ dansa, supa, dansa, shota. 

 

När jag gick hem kände jag en känsla av "jo men det var trevligt men jag pratade hål i öronen på folk" och skämdes lite. Jag måste bli bättre på att ställa frågor. Låta folk prata om sig själva/sitt. Vara mer intresserad. Objektivt och utåt kanske jag egentligen inte var så egocentrisk som jag beskriver mig här, det var nog mer en subjektvi känsla. Men ja. Det känns som om jag bara babblade på. 

Jag dansade också en del. Är inte van vid att göra det på hemmafester. Jag gör aldrig det. Men hade svårt för att stå still och kände mig rastlös men ville ändå inte gå hem. Så när jag inte ville prata ihjäl folk dansade jag en stund. 

 

Det var en trevlig fest. Det var en inflyttingsfest där en tjej i klassen flyttat ihop med sina pojkvän så vi var både klasskompisar och utomstående människor. Jag blev påmind om hur jag inte har kompisar i klassen. Eller ja, jag har ju det. Jag är omtyckt och jag har flera som säger fina saker om mig och som ja.. tycker om mig.. men alla i klassen har liksom vänner i klassen. D.v.s. ett gäng som de hänger med. De hittar på saker ihop, de äter middagar ihop, ses hos varandra ihop o.s.v. Det finns ju flera anledningar till att jag inte blivit vän med någon av gängen och att jag blivit lite "utanför". Kan gå in på dem en annan gång men dels beror det på att jag nog inte bryr mig tillräckligt för att engagera mig och för att jag har min man. Men jag blir ändå lite påmind och ledsen över det faktum att jag är ganska utanför när folk i klassen säger hejdå på festen med "ja men vi ses på söndag" eller "imorgon ska jag upp och träffa ***' och fika på stan" och jag aldrig är medbjuden.  

En av de jag faktiskt umgås med och som jag ser som min vän, en vän jag tror att jag kommer att ha kontakt med även efter utbildningen L skulle ha någon form av mys hemma med några vänner. Jag var inte medbjuden. Det gör mig ingenting, man ska inte behöva bjuda alla så fort man ska göra något. Men ändå kändes det litegrann (så uppenbarligen gjorde det något). 

Imorse vaknade jag dock av ett sms av L med inbjudan. Mitt bittra jag ville ironiskt tänka "kul att du bjuder mig nu när alla andra vetat minst två dagar" men mitt icke-bittra tänkte "wiiie, mys.. kommer" och mitt jag-orkar-egentligen-inte-måste-städa-och-tvätta tänkte att jag kan fan inte klaga på att jag aldrig blir medbjuden om jag inte tänker komma ändå. Så jag tackade ja, promenerade dit, umgick och gick hem. Det var en mycket trevlig kväll.