Jag har ADHD. Jag har fått diagnosen ADHD vädligt nyligen. Det känns konstigt. Som vanligt är det många känslor blandade. Dels lättnad och hoppfullhet om att nu ska jag få hjälp med mina svårigheter och kanske utbildning inom områden där mitt vardagsliv kan bli bättre. Det känns också ledsamt att jag inte fått hjälpt tidgare men samtidigt har jag klarat mig bra ändå. Det känns jobbigt att känna sig missförståd och tröttsamt att vissa inte tror på mig.

Jag vet inte ens själv om jag tror på att jag har ADHD eller om jag ens tror på ADHD överhuvudtaget. Ingen vet precis vad det är i hjärnan som gör att en har problem med de sakerna som en med ADHD har problem med. Vi vet inte vart det sitter, vad det beror på eller vad det är som medicineringen gör som gör det bra. Det vi däremot vet är att en hel del människor (3-5%) har en mängd symtom som tillsammans skapar en mängd problem i en inidivis liv. Särskilt gällande att hålla ihop vardagen och klara sig i skolan så som skolsystemet ser ut vanligtviss. Vissa skyller på mognadsnivå, andra på uppfostringen men oavsett vad kan man se en mognadsskillnad och ofta beter sig den med ADHD som om den är några år yngre, som om den inte mognat upp riktigt.

Personligen har jag flera gånger fått höra av min mamma "När ska du växa upp egentligen" och "Du är faktiskt vuxen nu". Inte för att jag inter beter mig som en 27åring men jag har ingen rutin och är inte så eftertänksam och.. ja.. mogen som en vuxen kanske "ska vara". Eller ja, jag vet inte riktgt vad det innebär ens och kanske har alla fått höra liknande fraser av sina föräldrar ända upp i 30års åldern.

Mitt största bekymmer är i alla fall mitt minne. Både mitt korttidsminne och mitt arbetsminne. Mitt arbetsminne kan göra mig alldeles tokig och många av mina "adhd-utbrott" och problem beror på mitt korta arbetsminne. Det gör mig långsam, glömsk och irriterad. Mitt minne och att jag är så lättdistraherad.

Jag kanske är på väg till köket för att plocka ur disken, på vägen ser jag min kalender och kommer på att jag ska maila min handledare om en tid, jag sätter mig vid datorn och facebook är uppe, jag kommenterar en bild. På sidan ser jag reklam för skor, jag går in på hemsidan och slösurfar efter skor, kommer på att jag faktiskt behöver en ryggsäck, slösurftar efter ryggsäckar. Blir påmind om att jag är 40min sen till tvättstugan, på vägen till att förbereda tvättkorgen ser jag en banankartong med kläder jag ska lägga upp i förrådet, jag känner att jag inte orkar gå dit men efter att ha fått syn på en tröja i kartongen som jag nog vill behålla här nere tar jag fram den och hänger upp. Då det är stökigt i garderoben drar jag ut lite kläder för att rensa.. kommer på att jag måste ringa mamma och fråga något, tar upp mobilen, ser att jag fått sms. Svarar på smset, lägger ifrån mig mobilen, går ut i vardagsrummet och sätter mig framför datorn för att ta det lugnt en stund.

En timme senare har jag fortfarande inte mailat min handledare, inte tagit upp kartongen i förrådet, inte ringt mamma och inte tvättat. Givetvis ser det ut så här för andra också. Man glömmer bort tvättider, man distraheras av sms och facebook, man glömmer bort tiden. Men för folk med ADHD är det så här väldigt mycket och väldigt ofta. Det är svårt att ta tag i saker, att börja, att komma ihåg, att fokusera, att avsluta och att få vardagen att gå ihop.

Jag tänkte att jag ska skriva lite om ADHD och vad jag känner kring det i min förra blogg. Men ville inte göra det i en blogg där jag är jag, kanske för att jag är tveksam till det, kanske för att jag skäms lite, kanske för att jag inte kan hålla koll på vem som läser, kanske för att jag inte ens vet vad jag känner och tänker kring det än. Men har bestämt mig för att göra det ändå. Så en ny blogg passar ju bra då.

 

Dels måste jag nog våga säga till mig själv  och erkänna att jag har ADHD och dels för att just här kan jag tänka och skriva fritt om mina känslor, tankar och funderingar kring det.