Senaste dagarna har jag varit i ett likgiltigt jag-skiter-i-allt-och-bryr-mig-inte-om-något-mode och varit deppig. Jag vaknar på dåligt humör och orkar inte göra något. Orkar inte prata med någon, orkar inte träffa någon, vill bara isolera mig. Helst vill jag inte lämna sängen över huvudtaget men gör det ändå. Mest för att det är jobbigt att ligga ner för länge. Jag får ont. Men också för att jag vill inte ligga kvar i sängen för mycket eftersom den ska förknippas med att "sova" endast. 

 

Jag känner att jag inte har tid till jobbsökande och skoluppgifter jag ligger efter med eftersom jag har så mycket med xjobbet nu men sanningen är att jag har all tid i världen, jag har bara ingen lust. Jag känner mig inte ens stressad trots att det egentligen är det jag är. Hade jag varit stressad hade jag kunnat använda stressen och ångsten till att vara effektiv. För det är så jag fungerar under stress. Istället är jag bara superlikgiltig och energilös. Till och med nu i skrivandets stund har jag svårt att hålla ögonen öppna. De svider. Jag vill bara gå och lägga mig igen.

 

Idag ska jag dock skatta de två sista filmerna och kontrollera en sista och sen är vi klara med den delen av arbetet. Ah! Så jävla skönt! Inte för att nästa fas av arbetet är lätt och roligt men det är i alla fall någonting annat än det här och det känns så skönt för nu är jag så jävla trött på skattningsmomentet. 

 

Nä. Jag måste nog ut på en promenad. Jag behöver nog komma ut och få lite frisk luft och energi. Inaktivitet föder inaktivitet och aktivitet skapar energi. Så. Måste komma ut. Liten sväng i alla fall. Jag får ändå ingenting gjort. Ingen skattning, inget jobbsök, ingenting. Suck.

 

Kom just på att det kan vara biologisk jävla pms skit. Mensen ska ju komma om sex dar eller så. Ja. Ännumersuck!