Jag fick min ADHD-diagnos i vuxen ålder. För en och en halv månad faktiskt. Och jag är 25+ idag. Jag har tidigare läst om ADHD och inte en enda gång misstänkt att jag har det. Jag har läst det som att det är skrika småpojkar som dunkar huvudet i vägen när de inte får som de vill, springer omrking i klassrummet och bankar med linjalen på andras bänkar och har extremt mycket energi konstant. Men så behöver det inte alls se ut. 

 

När jag faktiskt började läsa om hur det kan se ut för personer som har ADHD och då främst tjejer började jag känna igen mig och det kändes som om jag läste om mig själv. Jag fnissade till när det handlade om att personer med ADHD ofta har problem med rutiner, jämnt är försenade, brukar köra bil för fort, tappar bort saker, glömmer bort räkningar, har en hjärna som tänker konstant, inte kommer ihåg vad de läst, har dåligt minne, får utbrott på småsaker, reagerar negativt vid stress och snabba förändringar, har problem med planering och har allmänt kaos. Eller ja, jag fnissade vid jämnt försenad, köra för snabbt och får påminnelser på räkningar. Inte resten. Det gör mig mest ledsen. 

 

När jag först fick min diagnos tänkte jag i bannor som "om jag bara hade vetat tidigare så kanske jag inte hade haft år av depression och ångest för att jag inte klarar av det som andra klarar av", "om jag hade vetat tidigare hade jag inte behövt gå ut andra ring på gymnasiet med 9 IG, gå om för att sedan gå ut med 10 IG andra gången", "om jag hade vetat tidigare hade jag kanske sluppit många av de problem/faror jag utsatt mig för".. o.s.v. Vilket egentligen bara är dumt. Dels därför att det kan man omöjligt veta, jag kanske hade gjort precis samma saker ändå och dels för att det inte längre spelar någon roll. 

 

Nu tänker jag att jag är faktiskt väldigt glad över att jag inte fick diagnosen tidigare. Min största anledning är att om jag hade vetat för fyra år sedan att jag har dessa svårigheter som jag har, hade jag förmodligen aldrig gett mig på en femårig utbildning som jag nästa termin börjar sista året på. Jag har haft ett helvete, jag har missat mest tentor av alla i klassen, förmodligen alla på programmet, jag har gjort flest omtentor, har legat efter varje år och har haft CSN-ångest på grund av det varje sommar. Jag har känt mig dåligt, inte hängt med i diskussioner, inte kunnat minnas begrepp och jag har gråtit mig till sömns flera nätter. Men jag har klarat det. Jag har kämpat, hittat strategier, klättrat på berg och funnit vägar att ta mig framåt. Jag har klarat alla tentor, inte alla på första försöket, men jag har klarat alla tentor. 

 

Och det får mig att känna att jag klarar av allt.