Min utredningshandledare är helt fantastisk och helt underbar. Hen är bra såväl kunskapsmässigt som handledarmässigt. Man märker att hen har en enorm kompetens. Hen är också en grym medarbetare som jobbar för arbetsplatsen och för medarbetarna. Som handledare visar hon en tilltro till oss studenter som får oss att känna oss bra och hen.. ja.. hen är min förebild för hur jag vill vara som psykolog/anställd i framtiden.

 

Men min andra handledare däremot. Dum.I.Huvudet. Hen är tvärtom ett typexempel på hur jag inte vill vara. Till en början tyckte jag att hen var bra som handledare och hade klocka och bra råd gällande handledningsfrågor som rörde samtalsbehandling och patientärenden. Men ganska snart började hen slösa min handledningstid med att prata om sig själv, allt negativt som råder på arbetsplatsen, skitsnack om kollegorna och gnäll över det där jävla produktionskravet (som borde få ett alldeles eget inlägg så idiotiskt det är). Jag ska inte gå in på hur irriterande hen är och hur det kommit till en nivå där jag inte ens vill se hen mer, jag vill inte vistas i samma rum som hen helst, för att jag ser att klockan är asmycket och jag måste sova.

 

Men kanske skriver av mig om det imorgon. Vet i alla fall att jag är sjukt glad över att jag inte har hen som PTP-handledare. För det är under ett helt år. Det hade jag inte klarat av. Nu är det, tack och lov, bara en vecka kvar med hen och sen behöver jag aldrig mer se hen. Eventuellt. Om jag inte hamnar på samma arbetsplats som hen i framtiden förstås. Men ja. tills vidare i alla fall.

 

Ah! Så arg jag är på hen. Ah.

 

God natt.