I sluttampen på praktiken nu. Bara en vecka kvar, typ. 

 

Så nu håller jag på att avsluta patienter, ärenden och sånt. Det har varit lite blandade känslor. För några veckor sen gjorde det mig ledsen att tänka på att praktiken snart är slut, jag har trivts så bra och jag föredrar arbete framför plugg anyday! Men nu känns det riktigt bra att det snart är slut.

 

Inte bara för de tekniska sakerna som att slippa pendla två timmar och slippa vara hemifrån 12 timmar om dagen. Utan också för att det är riktigt skönt att avsluta någonting. Nu avslutar jag ett moment. Ett moment som jag klarat galant. Minst lika bra som jag trodde att jag skulle klara det om inte bättre. Jag har lärt mig saker, utmanat mig själv och gjort mig själv stolt. En ny känsla. Jag har trott på mig själv och bevisat mig ha rätt. En ny känsla. Jag har inte sagt emot andra som trott på mig vilket är en ny erfarenhet. Jag har inte "skrytit" om mina negativa sidor i syfte att varna alla om hur dålig jag. Bara det är så jävla bra.

 

Jag hade ett komplicerat patientfall som tog muster ur mig. Utredningsteamet tyckte sig se någonting som jag inte ville hålla med om till hundra procent eftersom det kändes som om det var mer än så. Men jag visste inte vad. Jag försökte testa och intervjua för att hitta någonting som kunde förklara symtomen/problemen/svårigheterna på annat sätt än så som kollegorna ville förklara det. Men det gick inte oavsett vilka personlighetsstörningar eller andra psykiatriska diagnoser jag försökte få hen att passa in i. Tills det till slut gav utslag för diverse nya symtom som tillsammans lede till en.. ja.. en nästan diagnos som är en diagnos och efter det har det känt rätt. Efter att jag presenterar mina fynd och kollegorna höll med kändes det som om en sten hade lyfts, jag var tio kilo lättare och jag svävade på moln i två dagar. Äntligen hittade jag något som jag kunde stå för. Som kunde förklara hens svårigheter. Som kan göra att hen kan få det stöd hen behöver. Så skönt. Då blir jag stolt. Stolt för min envishet. 

 

Grejen är att jag i några veckor varit bitter över att mitt patientfall var ett svårt och komplicerat fall. Min klasskamrat fick två tydliga och klockrena fall som var "enkla" och som gick att utgöra på kort tid. Medan mitt ena var komplicerat och svårt. Nu i efterhand kan jag se det med helt andra ögonon. Jag har lärt mig så mycket. Jag har analyserat, tolkat, läst på, läst in, diskuterat och bollat med mig själv. Jag har suttit med manualer och tolkat och lärt mig tester, hantera frustration, nya ord. I slutet kunde jag t.o.m. tycka att det var riktigt spännande. Visst, det tog extremt lång tid att skriva utlåtandet. Jämnfört med klasskamraten. Men inte konstigt.. jag fick ju försöka förstå på ett helt annat sätt än när det är "enkelt". Oh. Att till slut lyckas landa i något som känns bra. Så. Jävla. Härligt. 

 

Jag är så stolt.