Dagarna på praktiken flyger förbi. Vissa dagar har jag ingenting att göra, vilket betyder att inga möten, samtal eller testningar är inbokade. Ändå räcker tiden inte till. Det är så mycket mellanarbete som "inte räknas" men som måste göras. Idag skulle jag ha en testning på två timmar. Den blev avbokad och jag suckade högt och irriterade mig över hur ofta psykiatripatienter avbokar. Anledningen var helt legitim och det gör absolut ingenting men när man är inställd och förbered på någonting som inte blir av så blir man lite irriterad. Jag tänkte att det ändå var skönt för då kunde jag gå hem tidigt idag. Går jag tidigt kan jag springa förbi stan och köpa hem lite vin och en jacka jag spanat in och sen ändå orka gosa med min man.

 

För att få något gjort skrev jag en lista med saker jag behöver göra. Jag hann med alla punkter utom två varav den ena hann jag börja på. Jag trodde att det (skriva ihop en bakgrundanamnes) kunde slängas ihop på en tjugo minuter men icke sa nicke. Det är sjukt mycket svårare att formulera ett psykologutlåtande än jag trodde. Eller ja, svårare och svårare.. det beror väl del på erfarenhet och patientens historia. Det gäller att få ihop en historia där information från anhörig, gamla anteckningar från tidigare vårdinstanser och information från patienten själv ska bli formulerad på ett sätt så att de dels hänger ihop och dels "låter bra". D.v.s. inte är upprörande eller fomulerat så att patienten inte känner igen det. 

 

Men det är bra att jag vet det. Denna vecka har jag ganska många tomma luckor med "ingenting att göra" och den tiden behöver jag verkligen lägga på att utforma psykologutlåtanden. Nästa vecka däremot.. den börjar med tre patienter på måndagen varav det ena är en testning på två timmar. Kul! 

 

Dagen slutade med att den plötsligt var 17 (alltså en halvtimme senare än jag egentligen "slutar") och jag blev sen till stan och sen till pendeln och kom hem strax innan 20. Livet som pendlare. Ah!

 

Dock - ingen huvudvärk! Yeay! 

Är nöjd med dagen allt som allt.