Imorgon börjar praktiken och i tre månader ska jag leka psykolog. Det känns spännande, roligt och kul. Självklart är jag nervös och är orolig över hur mycket jag förväntas att kunna. Och hur det korrelerar med hur mycket jag faktiskt kan. Jag tänker att jag ska öva på att hävda mig själv. Jag måste våga säga ifrån om jag känner att jag fått för mycket på mitt bord eller om jag känner att min handledare ger mig för lite tid. Jag måste komma ihåg att jag är där för att lära mig, inte för att användas som gratis arbetskraft. Jag menar inte att jag är rädd att de ska utnyttja mig, för det tror jag verkligen inte, men genom att påminna mig själv om att jag är där för att lära mig kommer jag också ihåg att vara snäll mot mig själv. D.v.s. att jag kan slappna av i att jag inte nödvändigtvid förväntas kunna en massa på förhand. Exempelvis ska jag syssla med testning och det har vi gjort en enda gång under utbildningen. Inte förväntas jag kunna utföra testningar profisionellt när jag bara gjort det en enda gång och det var minst två år sen. 

 

Men åh vad spännande! Nu ska jag äntligen få se hur det är/kan vara på en arbetsplats som utbildad psykolog. Äntligen ska jag få se verkligheten och äntligen ska jag få känna på mitt yrke. Jag har i för sig haft klienter och utfört klinisk behandling på en klinik. Men då var det parallellt med studier, tentor och föreläsningar. Nu är det på riktigt som i att jag har fasta arbetstider på en arbetsplats. Så. Himla. Coolt. Ihh!