Nu har jag varit på praktiken i tre veckor. Jag har lärt mig en massa nya saker men mest kring saker som har att göra med att arbeta heltid. Det är en omställning från att vara student. Såklart och helt förväntat. Men jag var inte beredd på hur otroligt trött i huvudet man blir. Jag förstår att det är så i början och att man dels vänjer sig och dels kommer in i det. Det är klart att det är mer utmattande när allting är nytt och man matas av nya intryck och nya tankar och nya människor hela tiden. Jag är dock förvånad över hur mycket det har påverkat mig att vara trött. Att vara trött brukar jag tycka är skönt, särskilt den tröttheten som kommer efter en härligt produktiv dag. Men att komma hem och vara så trött att jag inte orkar göra någonting har tagit hårt på mig.

 

Jag är på praktiken, glad och förväntansfull. På vägen hem börjar jag bli seg och trött. När jag slutligen är framme är jag helt slutkörd. Sätter mig i soffan och orkar inte göra någonting. Orkar inte prata, orkar inte kasta in en omgång tvätt, orkar inte vattna blommorna, orkar knappt byta om och gå till sängs. Jag orkar inte gosa, orkar inte läsa, orkar ingenting. Första veckan var okej, antar att jag levde på glädjen över att hamna på en så bra praktikplats. Men andra veckan tog hårt och jag har gråtit en massa. Av ren trötthet. 

 

Igår och idag har varit betydligt bättre. Jag hoppas att det beror på att jag kommit in i det nu och att det bara kommer att bli bättre och bättre nu. Det kan också bero på att jag har accepterat att jag är för trött för att göra någonting om vardagarna och därför blir jag inte ledsen över det. Det kan bero på att både igår och idag var riktigt bra dagar på praktiken med bra samtal och bra möten med patienter. Jag älskar mitt yrkesval, jag älskar mina tillfälliga kollegor, jag älskar att lära mig och jag.. ja.. jag är så glad över att jag har klarat min utbildning så bra som jag gjort med tanke på omständigheterna.

 

Jag har varje år, ibland varje termin, bestämt mig för att hoppa av för att jag inte orkar mer. Jag har misslyckats på tentor, fått skriva om uppgifter, komletteringar, hatat basgrupper, fått prestationsångest, känt mig sämst, tvivlat på min förmåga till det mesta, gråtit, kämpat, gett upp om och om igen men jag har fan ta mig klarat det! Givetvis är det massor som jag inte minns och som jag inte lärt mig och som jag inte brydde mig om men ångrar i efterhand. Men det är också mycket som jag faktiskt har lärt mig. Som jag har med mig och som gjort att jag är där idag. Jag är fan ta mig en kämpe! 

 

Nu är det helg och jag vila. Tvätta, duscha länge, vila, läsa, förhoppningsvis se film, gosa med äsklingen, promenera utomhus och vila. Förr använde man helger till att umgås med vänner och kanske festa. Nu används de till att vila! Helger är heliga just nu. Jag tappar kontakten med mina (få) vänner här uppe och jag har dåligt samvete över det. Jag saknar att prata och umgås med dem, men jag orkar verkligen inte. Så då får det vara så. Ett tag. För just nu är de heliga helgerna viktiga att utnyttja till att samla krafter inför kommande vecka. 

 

Idag är en bra dag. Ville uppdatera bloggen om det så att det inte är bara ledsamt.