Jahapp.
Långa dagar
Mer habegär
Vill ha i köket
Vill ha i min icke-existerande julgran
Vill ha i vardagsrummet
Vill ha i min fantastihall (en hall med mer plats)
Önskelista.. ?
Behöver;
Skor att använda i vinter
Ett hänglås
Bokhylla
Två klänningar till två bröllop nästa år
Pluggenergi
Vill ha:
Portabla högtalare till telefonen
Ram till en ny tavla
Massa massa böcker
Matchande pyjamas
Blockljusljusstakar
Doftljus
Ansiktsbehandling
Klippning + färgning
När vården fungerar
Jag har skrivit om hur jag får kämpa för mina rättigheter på Capiopsykiatri. Capiopsykiatri är en privatverksamhet som jobbar i uppdrag av Landstinget. Det innebär att de har samma riktlinjer och uppdrag som övriga psykiatriska mottagningar i Landstinget har och mottot "Lika vård för alla" gäller. Dessvärre ser det inte ut så i verkligheten, Capio, som visserligen har en stor produktion/tar emot många patienter och därmed får mer och mer pengar varje år eftersom de "klarar kraven" lyckas se ut som en bra mottaning på papper men min subjektiva uppfattning som patient är att de inte alls är bra. Visst, de kanske har hög produktion men som patient känner jag mig bara som en pinne i systemet.
Här om dagen hade jag en tid hos en sjukgymnast på Rörelse och hälsa. En enhet, tilhörande Landstinget, som jobbar med smärta i kroppen hos patienten. Jag sökte mig dit på grund av att jag har kronisk huvudvärk, eller åtminstone gränsar till det. Kronisk huvudvärk innebär att man har huvudvärk minst 15 dagar i månaden. Jag vet inte om jag har det riktigt 15 dagar i månaden men jag har det väldigt ofta och ofta i två veckor i streck. Så kanske huvudvärk 15 dagar på en och en halvmånad.
Hur som helst så började jag misstänka att det är spänningshuvudvärk eftersom varken alvedon och ipren hjälper. Inte ens Naproxen. Det enda som hjälper är migräntabletter och såna kan man inte ta så ofta. Jag ringde till vårdcentralen och berättade lite om min huvudvärk och de skickade remiss till Rörelse och hälsa. När jag kommer dit blir jag mött av en ung kille som jag trodde var en praktikant och blev genast skeptisk. Fördomsfullt nog. Han såg inte ut att vara mer än 17 år. Jag hade så klart fel eftersom han är utbildad sjukgymnast. Han var dessutom väldigt kunnig, hjälpsam och tog mig på allvar.
Inom loppet av en timme har vi gått igenom hur det här med huvudvärk påverkar mig, hur den känns, var den sitter, vad jag tänker om den, om jag ser mönster i vilka perioder jag har huvudvärk etc. Han kände på mina muskler, bad mig göra övningar, observerade och tryckte. Sedan sammanfattar han att det inte finns några tecken på att det skulle vara något allvarligt eller neurologiskt utan att det förmodligen beror på just spänningar och felanvändning av kroppen. Han berättar vad enheten har att erbjuda. Det finns allt från gruppbehandlingar som fokuserar på Yoga, stresshantering, Mindfulness, andning, avslappning o.v.s. Det finns kortsiktiga lösningar som Akupunktur och Tens och långsiktiga lösningar som att man får lära sig hur man ska träna vilka kroppsdelar för att bli starkare i just dem musklerna man har problem med. Han berättar att man har tillgång till deras gymavdelning, när man vill och hur ofta man vill, i syfte att kunna komma och träna/utföra övningar som han dessutom första gången går igenom med mig så att jag tränar rätt. Han ger mig tips på övningar jag kan göra hemma för att slappna av i musklerna och hur jag kan rulla ihop en handduk och ha vid svanken för att jag ska sitta rätt när jag studerar.
Plötsligt började jag gråta. Av den enkla anledningen att jag kände att någon tog mig på allvar. Någon inom vården tog mitt problem med huvudvärk på allvar och erbjöd mig all möjlig slags hjälp som om jag räknas, som om jag är en patient de bryr sig om, som om han vill hjälpa mig och som om patienternas välmående spelar roll. Jag grät bara två minuter och sen tog jag mig samman men det var en lättnadskänsla och precis då insåg jag hur jobbigt jag tyckt att det är att behöva kämpa för att få mina rättigheter. Hur viktig vårdens resurser är och hur enormt viktigt det är för patienten att få känna sig sedd och erbjuden hjälp.
Till skillnad från Capio där jag fått ta reda på saker själv. Där jag fått säga "jag har hört att det finns en kurs för personer med ADHD" för att ens få veta att den går en gång per termin. Där jag fått säga "jag har sömnproblem och har alltid haft det" fem ggr innan jag till slut sa "jag vill ha en tid hos arbetsterapeuten i syfte att få prova tyngdtäcke" varpå skötaren svarar "Jasså.. ja.. hmm.. jag ska ta reda på vad man behöver göra för att få ett sånt" och jag blir frustrerad över att de inte redan vet det. På Capio där jag fått träffa läkaren en ända gång i 20minuter och sen aldrig mer trots att jag medicineras med något som jag borde bli undersökt för gällande levervärden innan. Där jag klagat på huvudvärk och muskelspänningar och blir bemött av en axelryckning och ett "du är för ung för tabletter". Där jag inte fått höra ett enda ord om hjälpmedel eller åtgärder som kan hjälpa mig.
Lista - 2013
Gjorde du något 2013 som du aldrig gjort förut?
Åkte till mitt hemland och registrerade giftemål.
Genomdrev du någon stor förändring?
Jag började tro på mig själv.
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ja. En nära vän och en klasskamrat. Superkul. Nästa år kommer det minst två till i min vänskapskrets.
Vilket datum från år 2013 kommer du alltid att minnas?
Det här med datum är inte det lättaste. Jag glömmer datum. Annars hade jag nog svarat det där datumet vårt äktenskap registrerades i mitt hemland..
Dog någon som stod dig nära?
Nej. Tack och lov.
Vilka länder besökte du?
Mitt hemland. Tyskland. Holland. Danmark.
Gjorde någonting dig riktigt glad?
Mitt omdömessamtal med min handledare vid praktikens slut. Jag fick ett jättebra omdöme och en "Jag tror att du kommer att bli en jättebra psykolog"-kommentar. Av en handledare som jag ser upp till. Det kändes riktigt bra.
Saknar du något från år 2013 som du vill ha år 2014?
Ett inre lugn och ett välstädat hem. Ett bankkonto med pengar på alla dagar i månaden.
Vad önskar du att du gjort mer?
- Tro på mig själv. Det har varit en underbar upplevelse att tro på mig själv.
- Resa. Alltid resa mer.
- Läst mer böcker!
Vad önskar du att du gjort mindre?
- Försovit mig.
- Skjutit upp skoluppgifter.
- Oroa och grubbla.
Favoritprogram på TV?
Jag tittar aldrig någonsin på tv förutom när det är Paradise Hotel och Big Brother. Big brother för att det alltid varit en favorit och Paradise Hotel för att jag och min A såg en säsong när vi dejtade så nu är det nostalgi och "vår grej". Eftersom Paradise Hotel går just nu får jag svara att det är det som är mitt "Favoritprogram på TV".
Bästa boken du läste i år?
Hmm, väldigt svår fråga. Har inte ens läst så många. Jag gillar böcker som väcker känslor och ännu bättre om de får mig att gråta eller skratta från hjärtat. Jag svarar Godnatt, finaste av Dorothy Koomson
Största musikaliska upptäckten?
Panda da Panda. Upptäckte, lyssnade sönder, gick på en konsert, slutade lyssna. Det var en kort och intensiv period. Jag blev lite kär. Älskar hur han uttalar sina r och kunde börja le bara jag tänkte på hur han uttalar "tror". Lite sådär Björn Ranelid-skåska. "Jag tror". Awww. Så fin. Älskar hur "tokig" han är. Han har massa skumma tatueringar för att han och hans kompis hade en tatueringsmaskin ett tag och tatuerade varandra och sig själva för skoj skull. Han har ett album som heter Flaoua Paoua för att han en gång skrek "mother fucka" på scen och hans flickvän trodde att han skrev Flower Power och då döpte han albumet till det. Han uppträder alltid med bar överkropp och inlevelse och har har en alldeles egen dansstil. Fantastisk musik dessutom.
Vad var din största framgång på jobbet 2013?
Jag vågade mig på att testa ett serveringsjobb och serverade på en examenmiddag för 500 pers. Det var hemskt och gick inte bra men jag ser det som en framgång att jag vågade. På praktiken höll jag en föresläsning för arbetsterapeutsstudenter bara för att "öva att prata inför folk". Det gick väldigt bra (okej, publiken var bara två personer) och jag lärde mig mycket om ämnet jag föreläste om. Framgång för mig.
Din största framgång på det privata planet?
Det får vara det här med att tro på mig själv igen. Upprepning, jag vet, men så jävla awesome är det att det får upprepas.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Jag tror gladare. Jag tror att jag är gladare för varje år.
Vad spenderade du mest pengar på?
Vi har betalt vår bröllopsresa. Vi åker inte förrän februari 2014 men jag måste ändå svara att det är den vi spenderat mest på.
Något du önskade dig och fick?
Ett armband från Thomas Sabo så att jag kan använda mina berlocker som jag har på en fotlänk jag fått av min fina goda vän S oftare än bara på somrar.
Något du önskade dig och inte fick?
En kashmirhalsduk. Och femhundra saker till :P. Haha.
Vad gjorde du på din födelsedag 2013?
Åt mat, drack vin och såg på film med min man.
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
God sömn varje (eller åtminstone nästan varje) natt.
De bästa nya människorna du träffade?
Min handledare - hon blev min förebid.
Sen har jag nog inte träffat några nya människor. Eller? Nej. Jo kanske om min väns bebis räknas som en ny människa. Då väljer jag henne med :).
Mest stolt över?
Min insats på praktiken. Den kunskap som det visade sig att jag hade. Jag är så jävla stolt över mig själv. Att jag lyckades så väl på praktiken, att jag skrev så bra utlåtande, att jag var uppmärksam, empatisk och tog det på så stort allvar som jag gjorde. Jag är stolt över mig själv.
Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Förhoppningsvis bli ännu bättre på att sova och ännu bättre på att komma i tid och ännu bättre på att lyssna på min kropp i tid (d.v.s. innan jag får magkatarr av stress och oro).
Suck
Helt ärligt.
I några dagar har jag haft väldigt mycket att göra och här om dagen när det kändes som om jag hade saker planerat varje dag och jag insåg att jag har noll tid för spontanitet fick jag lite panik. Men både igår och idag har jag varit ledig från jobb, skola och plugg på eftermiddagen. Jag har inte gjort någonting och jag har inte orkar göra någonting. Jag har kommit hem och suttit i soffan och stirrat rakt fram. Min energinivå har varit på noll och jag har inte känt för att göra någonting alls. Jag har rest mig upp flera ggr idag i syfte att börja städa men varje gång jag nästan börjar inser jag att jag inte orkar och så lägger jag mig i soffan igen.
Kanske kan man tolka detta som att jag verkligen behöver vila. Kanske kan man tolka det som att inaktivitet föder inaktivitet och att jag inte orkar göra någonting för att jag inte gör någonting.
Jag är bara sur, less och irriterad hela dagarna. Orkelös och utan energi. Känner att då kan jag lika bra jobba. Då är jag åtminstone igång, träffar folk och tjänar pengar. Tur är väl det, att jag känner att jag lika väl kan jobba. Såg nämligen att jag jobbar varje kväll nästan vecka förutom på torsdagen. Oh. Jag längtar tillbaka till jobb.
Jag längtar också till 20 december då det är jullov. Det är väldigt mycket saker som stressar mig just nu och jag har en flyktkänsla i mig. Jag känner "jag vill bara härifrån" typ. Den 20 dec har jag städat, packar och är på väg härifrån. Till svärfamiljen. För att fira jul. Alltså för att chilla i julmys. Åh. Underbart.
Nä. Nu borde jag sova. Har en lång dag imorgon.
Jag hoppas på att kunna somna snabbt, kunna vakna i tid och framför allt att jag inte är lika sur och omotiverad till allt imorgon.
Sur och irriterad
Igår vaknade jag på fel sida. Redan innan jag gick hemifrån var jag sur som en citron. Jag var lite sen till att möta upp en vän för att plugga ihop. Min cykel saknade luft i bakdäcket så jag ledde cykeln till skolan och passade på att pumpa den. Sen cyklade jag sista biten.
Några timmar senare skulle jag till mitt garderobsjobb. Jag bestämde mig för att vara i god tid så att jag slipper stresscykla och istället kunna ta det lugnt. Jag låser upp cykeln trettiofem min innan jag ska vara på jobb och det tar ungefär en kvart att cykla. Upptäcker att cykeldäcket är tomt på luft igen. FAN. Jävla skit! Det innebär alltså både att jag kommer att bli sen till jobb för det tar 45min att gå OCH att jag måste byta däck helt och hållet. Så, får stress-gå snabbt till jobb och komma för sent tio minuter.
Väl där måste jag jobba ensam med en tjej som är superdupertrevlig men inte har särskilt hög arbetsmoral. Eller ja, jag vet inte om jag kan döma arbetsmoral men hon är en som bara plötsligt försvinner iväg. Hon började med att "inte veta om att vi har kod på nyklarna" vilket innebär att hon inte läste infomailet i början av terminen. Sen vet hon inte heller om att 40 pers i publiken har fått byta platser, vilket innebär att hon inte läst dagens-pass-mail. När jag frågar om hon kontrollerat facken (d.v.s. kolla om nummerbrickorna hänger på rätt krok så att gästerna får rätt bricka till rätt jacka) så svarar hon ja men det visar sig senare att hon egentligen menade "ja, jag har kollat i dessa två fack som jag öppnat hittills men inte i de övriga femton facken..". Hon går dessutom iväg och äter personalmat i tjugo min trots att hon ätit 1½ timme tidgare. Även efter att hon ätit färdigt är hon ändå "försvunnen" i tio min. Strax innan övrig garderobspersonal kommer in säger hon "vi hade ju inte behövt vara två för detta passet" och jag ville skrika i hennes huvud "VAD FAN VET DU OM DET, DU HAR JU INTE VARIT HÄR".
Ja.. nu skulle ju inte inlägget handla om hennes arbetsmoral så nog om den. Själva konserten drar över en halvtimme. När jag väl kan börja gå hem är kl 23 och jag är inte hemma förrän kl 24. Sur och irriterad. Det har dessutom hållt i sig. Jag är sur och irriterad som ett allmäntillstånd. Jag får småutbrott hela tiden. Jag vill skrika några ggr om dagen men håller mig och andas tungt i syfte att lugna mig istället. Jag går ifrån istället för att agera och jag försöker att inte bli för arg.
Undviker gärna människor också. Vill helst inte prata med någon. Känner att det lätt blir missförstånd och att jag lätt kan brusa upp. Pallar inte det. Jag vill bara gå till skolan, komma hem, inte prata med någon och göra vad jag vill. Om det innebär att städa eller att glo in i väggen eller att bara slösurfa så vill jag bara vara. Eller typ sova. Jag sover så jävla lite känns det som. Det tar alltid timmar innan jag lyckas somna. Riktigt irriterande.
Ja. Nä. Nu måste jag försöka sova. Måste upp tidigt imorgon så att jag kan plugga inför seminariumet dagen efter. God natt,
Kvällsvamel
Tungt att lämna
Höstvintrig inredning
Jag är inte jätteförtjust i OddMollys kläder. Tycker att de kan ha söta koftor men oftas är kläderna för dyra och passar inte min "stil" riktigt (vad det nu är för stil). Nu ska de tydligen börja med någon sorts home-collection. Man har fått smakprov och fått se deras kuddar. Jag tycker att de lyckats riktigt bra.
Är lite kär. Så mysiga och höstiga kuddarna är. Hade de inte varit över min prisklass hade jag slagit till. Älskar hösten och höstmys och dessa är ju bara för höstiga.
Kuddarna går på 995:- och filtarna/plädsen (?) för 1995:-.
Som sagt, över min prisklass, men precis i min smak.
Särskilt den mörkblå kudden på sista bilden.
Från cerise till vitt
Nytt duschdraperi i mitt badrum. Tröttnade på det ceriserosa så bytte ut badrumsmattorna och duschdraperiet mot vitt. Älska´t!
Volanger ♥
Lördag
Wiiie. Är mycket nöjd med dagen.
Har tvättat kläder, bakat scones, pratat länge med mamma i telefon, städat och lyssnat på musik på hög volym. Musik ♥. Makes me happy. Det har varit mycket Avicii och Swedish House Mafia. Det kräver hög volym. Funkar inte annars.
Dessutom har jag orkat locka håret och klä upp mig. Inte för att jag har känt att jag saknat det men känns trevligt att se sig fin. Framför trevligt att lägga lite tid på sig själv.
Nu ska jag snart ta bussen in till stan. Sushi med maken, vännen och vännens gäst. Sedan öl. Förhoppningsvis har kläderna i vårt förmodligen söndriga torkrum torkat till dess. Hängde upp kläderna vid halv två och nu (kl17) är de fortfarande inte torra. Som tur är vill ingen tvätta på lördagar så jag bokade rummet till elva. Hellre att de hänger där än att jag får vara kreativ och hitta hängplatser överallt i lägenheten.
Ett erkännande
Grannstaden
Jag har bott i samma stad i fyra år nu och jag ogillar den starkt.Jag hatar inte den längre som jag gjorde för ett år sen, jag kan se en massa fördelar med den också.
Nu har jag i och med min praktik upptäckt grannstaden och herrejävlar vad jag är positivt överraskad. Det är ju en fantastisk stad! Det är fint och ganska stort och de har en enorm shoppingmöjlighet. De har alla möjliga butiker som man vill handla i och som jag har saknat att bara gå runt i. Allt från stora kedjor till småbutiker med massa fint i.
I veckan har jag gått runt och bara gått runt bland massa butiker efter praktiken. In och ut ur butiker, gått runt och tittat och funderat och känt och klämt och köpt en del saker. Inte mycket. Jag är eftertänksam nu för tiden, jämför priser och sånt.Jag är glad över min upptäckt och undrar hur jag lyckats missa detta så hårt. I alla dessa år har jag hatat staden jag i bor (bland annat) på grund av det värdelösa utbudet vad gäller affärer. Vilka dessutom har värdelösa öppettider.
Det är inte butikernas fel. Många bra butiker har funnit under tiden jag studerat men har försvunnit på grund av att ingen handlar. Stadsborna här är sämst på att shoppa och gå på konserter. Föreställningar som är slutsålda i andra städer säljer knappt till hälften här. Tråkigt men sant. Sen kan man spekulera kring vad det beror på.
Tänk efter före.. särskilt inför andra
Okej. Förra veckan gjorde min hanledare mig otroligt irriterad på grund av att hen spydde gala över patientgruppen som tror sig ha ADHD. Jag fick sitta och lyssna på när hen spydde gala över patienter som söker "hjälp" endast i syfte att få bidrag och pengar från försäkringskassor och skit. Hur hen tyckte att "koncentrationssvårigheter" inte borde vara en diagnos, att de människorna kanske bara ska arbeta med praktiska jobb där de får röra på sig i så fall om det nu är så svårt att plugga eller om de nu inte kan sitta still på kontor. Jag fick lyssna på hur hen är upprörd över att de tag tid från andra patienter och hur de inte accepterar när man kommer fram till andra diagnoser och bla bla bla bla bla. Hen vet inte om att jag själv har fått diagnosen och att jag är så otroligt tacksam över detta. Att det har hjälpt mig så jävla mycket. Att jag tar in vad folk säger, kan sitta med skivuppgifter på ett helt annat sätt, klarar av att planera och att medicinen samt medvetenheten om mina svårigheter hjälper mig att hålla mitt liv i schack. Hjälper mig att förstå mig själv. Hjälper mot suget att klanta till det, ta droger vid fel tillfällen, vara för spontan, inte ställa till det ekonomiskt på grund av idiotisk impulsivitet o.s.v. Nej, hen vet inte om att jag är en av dem som hen snackar skit om. Som hen raljerar om, som hen spyr gala på. Så där sitter jag och tar och tar och tar. Jag försöker säga saker som "nej det är klart att inte alla gör det för bidrag" och "tror du inte att vissa har ADHD då" och "har du inte upplevt att det hjälper vissa". Visserligen tror hen att ADHD finns och att många har det och att en del blir hjälpta av det. Men är av uppfattningen att de flesta vill ha diagnosen för att få ut fördelar av det. Vid ifrågasättandet av vilka fördelar det är drar hen upp saker som "längre tentatid" och "anteckningsstöd". Jag blir upprörd!!
Jag blir upprörd av flera anledningar.
1. Det finns inga jävla bidrag för ADHD-personer. Det finns sjukersättning, sjukpenning, aktivitetsstöd o.s.v men det är såna bidrag som ALLA kan söka och där en funktionsbedömning görs innan några jävla pengar kommer.
2. Jag är student och påverkas av mina handledare och av kollegorna runt omkring. Lägg inte denna värdering på mig, påverka mig inte med ditt skit bara för att DU är trött på att göra NP-utredningar.
3. Slösa inte min handledningstid på att prata skit om människor. Hen har gjort det förrut. Hen har pratat om kollegor och enheten. På min handledningstid dessutom. Dont please!
4. Om de nu blir hjälpta och kan klara av studier och bli vad de vill bli, är det verkligen så hemskt att ge dessa personer extra tenta tid och anteckningsstöd? Är det hela världen, hur påverkar det dig och dina nära att en person som behöver extra tid för att klara det andra klarar utan extra tid får det? Vi har inga problem med att bygga en ramp för personer i rullstol eller erbjuda ergonomiska stolar på alla föreläsningar till personer med smärtor i kroppen, men anteckningsstöd och muntliga tentainstruktioner till kognitivt nedsatta personer är att "de bara vill ha fördelar".
5. Jag tycker att om man är så jävla trött på utredningar och om man har en fördom om att patienter söker svar på diagnoser för att kunna "skylla på sin diagnos" eller "få pengar och kunna sitta hemma i soffan" så kanske man inte ska jobba inom psykiatrin. Givetvis ska man vara kritisk och ifrågasätta då och då om man "ger bort" diagnoser för lätt, men jag tycker att man också ska tänka på om man är för fördomsfull kanske man missar många med diagnos som behöver stöd och hjälp från samhället.
6. Som handledare och som psykolog (som medmänniska för fan) ska man vara försiktig med hur man pratar om olika diagnoser och sjukdomar för att man VET INTE VAD MAN HAR FÖR PERSON FRAMFÖR SIG. Man vet inte om personen man pratar till har växt upp med en bror med grav Asperger, en syster med kraftig ADHD, en mamma med ätstörningsproblematik, en pappa som alkoholist, en granne som psykotisk, en.. ja.. listan kan göras lång. För att inte prata om vad personen själv har. Där sitter jag, med min diagnos och mina svårigheter och min redan existerande oro om att folk inte tar mig och mina svårigheter på allvar och får höra om hur "vi" söker svar för att kunna ligga i soffan och punga ut pengar från samhället. Inte för att få svar på varför jag varit mest trögt och mest dum i huvudet i min klass, genomgående under alla skolår. Inte för att få svar på varför jag inte förstår rutiner kring hushållsarbete, varför jag aldrig minns något, varför matlagning blir en enorm och för svår aktivitet för att det innehåler för många led av för många insturktioner, varför jag måste läsa om samma stycke sju gånger för att förstå det. Fyra gånger innan jag ens inser att jag läst om det, tre gånger för att förstå varje mening. Varför saker tar så jävla lång tid för mig men inte för andra, varför jag aldrig upplever att jag sovit ut, varför det tar så lång tid att komma ner i varv efter en aktivitet, varför..
Nej.. nu blir jag för upprörd. Det är inte bra inför sovdags. För om det är något jag behöver ta vara på, så är det min sömn. Den är kaos som den är.
(Varning, följande stycke är rörigt och innehåller låååånga meningar.. men.. thats life!)
Jag skulle egentligen skriva detta inlägget med att förklara att jag förra veckan blev otroligt arg på min handledare och att jag i måndags blev ännu lite argare och att jag i tisdags sket i hela förmiddagen för att den bestod av möten i samma team som hen och jag vill inte ens se hen MEN att hen var väldigt bra igår på handledningen och att jag fick en förklaring till varför hen beteede sig som hen gjorde i måndags. Måndags har jag inte ens gått in på.. men.. ja.. Förklaringen kom inte som en förklaring utan hen bara berättade om något som hände veckan innan som gjorde att jag förstod att hen är "ur balans" just nu och förmodligen arg på vissa saker/personer och enligt mig med all rätt. När hen berättar det ser jag dessutom ärlig ledsenhet. Frustrationen ligger i att jag hade bestämt mig för att ogilla hen, för att tycka att hen är dum i huvdet och för att hoppas att hen snart byter jobb till någon hen trivs med eller något där den där patientgruppen slipper hen, men med förklaring känner jag medlidande.
Jag tycker fortfarande att hen gjort fel gällande många saker, inte minst när det pratades om ADHD-personer. Vi är alla människor och vi gör alla fel då och då. Ingen är perfekt. Man blir inte det automatiskt bara för att man är handledare och man blir frustrerad på olika grupper av människor ibland. Det behöver inte betyda att det är ens sanna åsikter som kommer fram, det kan vara ens tillfälliga sanningar som kommer ut i frustration. Vid fel tillfälle definitivt, men som sagt.
Nu vet jag inte längre om jag hatar eller älskar, om jag gillar eller ogillar. Om jag tycker att hen är dum i huvdet eller om jag tycker att hen är bra. En god vän har dock lärt mig att man kan tycka båda.
Handledarna
På praktiken har jag två handledare. Den ena i utredningsärenden och den andra i samtalsbehandlingsärenden. Dessvärre har det inte varit särskilt mycket behandlingärenden senaste tiden och istället kommer det in en hel del utredningspatienten. Inte bara med neuropsykiatriska frågeställningar som ADHD och Asperger utan också bipolaritet, borderline, personlighetsstörningar, psykoser o.s.v.
Min utredningshandledare är helt fantastisk och helt underbar. Hen är bra såväl kunskapsmässigt som handledarmässigt. Man märker att hen har en enorm kompetens. Hen är också en grym medarbetare som jobbar för arbetsplatsen och för medarbetarna. Som handledare visar hon en tilltro till oss studenter som får oss att känna oss bra och hen.. ja.. hen är min förebild för hur jag vill vara som psykolog/anställd i framtiden.
Men min andra handledare däremot. Dum.I.Huvudet. Hen är tvärtom ett typexempel på hur jag inte vill vara. Till en början tyckte jag att hen var bra som handledare och hade klocka och bra råd gällande handledningsfrågor som rörde samtalsbehandling och patientärenden. Men ganska snart började hen slösa min handledningstid med att prata om sig själv, allt negativt som råder på arbetsplatsen, skitsnack om kollegorna och gnäll över det där jävla produktionskravet (som borde få ett alldeles eget inlägg så idiotiskt det är). Jag ska inte gå in på hur irriterande hen är och hur det kommit till en nivå där jag inte ens vill se hen mer, jag vill inte vistas i samma rum som hen helst, för att jag ser att klockan är asmycket och jag måste sova.
Men kanske skriver av mig om det imorgon. Vet i alla fall att jag är sjukt glad över att jag inte har hen som PTP-handledare. För det är under ett helt år. Det hade jag inte klarat av. Nu är det, tack och lov, bara en vecka kvar med hen och sen behöver jag aldrig mer se hen. Eventuellt. Om jag inte hamnar på samma arbetsplats som hen i framtiden förstås. Men ja. tills vidare i alla fall.
Ah! Så arg jag är på hen. Ah.
God natt.
Sista dagarna på praktiken
I sluttampen på praktiken nu. Bara en vecka kvar, typ.
Så nu håller jag på att avsluta patienter, ärenden och sånt. Det har varit lite blandade känslor. För några veckor sen gjorde det mig ledsen att tänka på att praktiken snart är slut, jag har trivts så bra och jag föredrar arbete framför plugg anyday! Men nu känns det riktigt bra att det snart är slut.
Inte bara för de tekniska sakerna som att slippa pendla två timmar och slippa vara hemifrån 12 timmar om dagen. Utan också för att det är riktigt skönt att avsluta någonting. Nu avslutar jag ett moment. Ett moment som jag klarat galant. Minst lika bra som jag trodde att jag skulle klara det om inte bättre. Jag har lärt mig saker, utmanat mig själv och gjort mig själv stolt. En ny känsla. Jag har trott på mig själv och bevisat mig ha rätt. En ny känsla. Jag har inte sagt emot andra som trott på mig vilket är en ny erfarenhet. Jag har inte "skrytit" om mina negativa sidor i syfte att varna alla om hur dålig jag. Bara det är så jävla bra.
Jag hade ett komplicerat patientfall som tog muster ur mig. Utredningsteamet tyckte sig se någonting som jag inte ville hålla med om till hundra procent eftersom det kändes som om det var mer än så. Men jag visste inte vad. Jag försökte testa och intervjua för att hitta någonting som kunde förklara symtomen/problemen/svårigheterna på annat sätt än så som kollegorna ville förklara det. Men det gick inte oavsett vilka personlighetsstörningar eller andra psykiatriska diagnoser jag försökte få hen att passa in i. Tills det till slut gav utslag för diverse nya symtom som tillsammans lede till en.. ja.. en nästan diagnos som är en diagnos och efter det har det känt rätt. Efter att jag presenterar mina fynd och kollegorna höll med kändes det som om en sten hade lyfts, jag var tio kilo lättare och jag svävade på moln i två dagar. Äntligen hittade jag något som jag kunde stå för. Som kunde förklara hens svårigheter. Som kan göra att hen kan få det stöd hen behöver. Så skönt. Då blir jag stolt. Stolt för min envishet.
Grejen är att jag i några veckor varit bitter över att mitt patientfall var ett svårt och komplicerat fall. Min klasskamrat fick två tydliga och klockrena fall som var "enkla" och som gick att utgöra på kort tid. Medan mitt ena var komplicerat och svårt. Nu i efterhand kan jag se det med helt andra ögonon. Jag har lärt mig så mycket. Jag har analyserat, tolkat, läst på, läst in, diskuterat och bollat med mig själv. Jag har suttit med manualer och tolkat och lärt mig tester, hantera frustration, nya ord. I slutet kunde jag t.o.m. tycka att det var riktigt spännande. Visst, det tog extremt lång tid att skriva utlåtandet. Jämnfört med klasskamraten. Men inte konstigt.. jag fick ju försöka förstå på ett helt annat sätt än när det är "enkelt". Oh. Att till slut lyckas landa i något som känns bra. Så. Jävla. Härligt.
Jag är så stolt.
Malmö, in my heart.
Jag jobbade igår och fick tillfälle att jobba tillsammans med en kollega som jag tycker får ta onödiga kommentarer av andra kollegor ibland. Jag tror inte att andra menar att låta halvspydig men jag har reagerat på att hon ibland får kommentarer som kan uppfattas så.
Så i ett försök att inte vara en av de som ger småspydiga kommentarer försöker jag vara pratglad och snäll och glad. För jag uppskattar hennes sällskap och jag tycker att hon gör ett bra jobb. Hon är supervänlig och får en bra kontakt med kunderna.
Vi pratade om allt möjligt och så kommer vi in på Malmö och hon frågar:
- Men varför vill du bo i Malmö? Är det för att du har familj där?
- Ja, jo.. dels det. Min familj, mina vänner, jag är uppväxt där men också för att Malmö är Sveriges bästa stad.
- Nej usch! Jag gillar inte Malmö?
- Va? Inte? Har du varit där?
- Ja min faster bor där så vi har varit där ibland.
- Jasså.. ja. Nä men jag gillar Malmö av massa anledningar. Dels så finns där många barn- och ungdomsprojekt som man startar och som man provar innan de kommer till andra delar av Sverige. Vilket ger mycket möjlighet för barn och ungdomar. Malmö har också bra möjligheter för alla intresseområden för där finns mer att göra, finns massa olika sorters människor och pubar och områden som attraherar på olika sätt. Men framför allt att där finns saker att göra för alla smaker. Dessutom är det nära anslutning till massa som finns runtomkring (syftar på Köpenhamn, flygplatser, shoppingcenter).
- Nja. Jag gillar det inte alls faktiskt.
- Men berätta.. varför tycker du inte om Malmö? Vad är det du ogillar? Du är nämligen den första jag fått höra från vår generation som varit där men som inte gillat det.
- Nej.. det är det väl inte?
- Jo, på riktigt faktiskt. Jag har hört Malmöbor som varit trötta på Malmö och jag har hört om folk som aldrig varit där att de inte tycker om Malmö men av folk som kommer utifrån... är du den första som varit där och som ogillat Malmö av de jag stött på.
- Ja men jag vet inte riktigt men där känns så stelt. Det är bara en massa höga byggnader, betongbyggnader och det är så himla stelt.
(?!?!?!?!?!?!?!?!?!?!)
- ... jaha.. ? va?
- Ja. Men sen är det också för en anledning som kanske inte är riktigt rätt men.. jag och min vän skulle dit och se Rihanna. Och så ställde hon in!
- Ah! Jag minns det. Men hahaha, du kan ju inte ogilla Malmö för att Rihanna ställer in en konsert?
- Haha, nej kanske inte. Men så hade vi redan börjat förfesta och så får vi det här smset om att konserten är inställd så tänkte vi, ja men vi går ut och festar då.. men då var det ingenting öppet på en måndag? Jag menar, det är väl Sveriges tredje största stad?
.....
...
..
.
..
Ärligt?!
Inte konstigt att hon får småspydiga kommentarer. Det är för att hon själv är småspydig.
1. Finns det klubbar öppna på måndagar i den här staden?! Svar; nej!
2. Fanns det klubbar öppna på måndagar i den staden du kommer ifrån (en håla uppåt i landet). Svar; nej!
3. (eller plus för den som föredrar det ;)) Betongbyggnader och att det känns stelt? Skojar du? Har du missat kanalen, parkerna, havet, Bo01, Lilla torg, möllan? Det är super ostelt och superfint. Inte exakt överallt kanske men det är inte tomt och öde som det är här.
Nu låter det som om jag är en hater till alla som ogillar Malmö. Så är det absolut inte. Men anledningen ska fan vara någon än något som inte finns här eller i den stad personen själv kommer ifrån. Ogillar man en stad för att det inte finns klubbar öppna på måndagar så bör hon inte tycka om denna staden heller. Kanske Berlin i så fall. Vilket också är en alldeles underbar stad.
Kort update utan att egentigen updatea.. typ
Jag är riktigt dålig på att underhålla en blogg. Eller på att hålla en blogg vid liv i alla fall. De enda gångerna jag har massa ideér om vad jag ska skriva om är när jag inte har en blogg. Det talar liksom för sig själv då. Så här är det dött och sen lever bloggen en kort stund och sen är den död igen. And on and on.
Exempelvis så hade jag velat skriva om helgen då mina fina vänner överasskade mig med att dyka upp fler än vad planen var. Den plan jag var medveten om i alla fall. Vi hade en riktigt nice helg. Med riktigt nice mat, tårta, snacks och massa gott. Dock tar det ju en del energi att vara ett gäng människor i en lägenhet där ingen egentligen har ett eget rum. Förutom jag och min man som bor här förstås. Det tar också energi att man är väldigt olika individer som vill olika saker. En av oss åkte hem en och en halv dag för tidigt. Hen var inte alls intresserad av lördagens aktivitet och tyckte att vi andra pratade om det hela tiden och lessnade. En annan stressade oss andra omedvetet genom att inte aprovea samma aktivitet men var med på att vi andra skulle utföra den bara den tog slut snabbt.
Jag vill också skriva om helgen då jag, min man och två kompisar åkte till Berlin ihop. Det var första gången för mig. För alla oss faktiskt kom jag på nu. Det var en underbar stad av det lilla vi hann se. Vilket ändå var en hel del med tanke på att vi bara var där i en och en halv dag. Jag vill dit igen! För att festa och dansa och bara lyssna på härlig musik och inte bry mig om något.
Det ska jag i för sig göra i Lund den 9e november. För då ska jag se min nya musikkärlek Panda da Panda. Som lämpligt nog, som om det var en beställning, släppte en ny låt på min födelsedag! Woop!
